CanonCula - Och så här blev det

Mamma verkar tycka att jag borde ta det lite lugnare, inte stressa och få panik över allt. Men jag kan inte, för det är ju då jag får panik. När jag tar en paus, stannar upp och tänker efter vad jag egentligen håller på med.

För jag vet inte riktigt vad jag håller på med. Kan kanske jämföra det med att simma och förtvivlat försöka hålla huvudet ovanför vattenytan, samtidigt som det känns som om man bara sjunker mer och mer.

Och det är då jag slutar tänka, för det är då jag kan skita i att allt går åt h-vete, och njuta av det som finns. Kanske hjälpa ngn annan som har problem, genom att lyssna och på så sätt få undan mina egna problem, ja, jag vet inte.

Jag får inte stanna upp helt enkelt.

Lite ironiskt att världens finaste låt, vars titel står som rubrik, är så högt älskad av mig och samtidigt står för något helt annat. 

Såg att jag hade en del besökare idag, och det gjorde mig glad. Skulle bli ännu gladare om jag fick kommentarer. Om det så skulle stå något i stil med "Fyfasen vad dålig blogg, lägg ner." Så skulle jag bli glad. För det är ju något någon tycker om min blogg, och jag vill ju bli bättre på sånt här.

Just nu kan jag ju säga att mina fingrar och min hjärna är totalt döda när det gäller att skriva. Orden kommer inte fram. Blogginläggen kommer nog komma lite sporadiskt hädanefter. Annars har jag kommit fram till att den här bloggen är en blogg där jag mest flummar runt utan att ha en mening med den. Berätta om mitt liv, javisst, men på vilket sätt?

Det är lite exprimenterande fram och tillbaka, hela tiden. Med design, skrivstil, ämnen, ja allt.  Någon gång i framtiden misstänker jag att jag kommer lägga ner den här bloggen och starta en annan. En mer seriös, mer genomtänkt, en som är mera "jag." Och som säger vad jag vill säga till världen, inte bara en massa prat om vad jag gör just för stunden.  Jag vill ha en egen stil på min blogg, en stil som inte liknar någon annans. Frågan är bara hur jag ska komma fram till den stilen.

Jag vet att jag kan skriva, det har jag fått höra tillräckligt ofta för att tro på, men jag vill kunna använda det här, och det vet jag inte riktigt om jag kan än. Tips någon?

Annars får jag väl fortsätta i samma stil och hoppas på att också jag utvecklas, både som bloggare och som människa.

Så sant men samtidigt så falskt

Igår hittade jag ett ordspråk som jag gillade väldigt mycket. Ingen är så fattig att han aldrig ägt ett luftslott.
Det träffade precis. Fantasin har inga gränser, där kan man uppleva allt man kanske inte kan uppleva i verkligheten och det spelar ingen roll hur du har det i livet. Du kan vara fattig, rik, frisk, döende, alla kan ha samma luftslott i sina tankar.

Jag har ett eget luftslott. Det är inte bara ett slott, utan en hel värld. Annorlunda mot den jag lever i nu.
Det är underbart att kunna fly iväg till sitt luftslott ibland, om allt annat bara skiter sig. För där är allt precis som du vill ha det.

Kan det bli bättre?

Jag har fastnat och blivit beroende av den där frasen från en av mina noveller. Eller, mer riktigt är väl att jag är besatt av hela novellen. Och jag förstår inte varför. Men den är enormt viktig för mig. Jag förstår inte varför, för jag har inte ens läst igenom hela själv, och vet inte allt som står där. Men det är väl känslan jag hade när jag skrev den kanske, eller känslan av att den blev riktigt bra. Jag vet inte, besatt av den är jag i alla fall. Speciellt den engelska, korta fraserna jag har emellan styckena. En av dem är Graceful,  oh so graceful, why can't I be just as graceful? Or at least beautiful. En annan är:
Perfect. That’s the word. Only she’s perfect, and nobody else. You know it, so face the fact and get over it.

Jag vet inte, men jag älskar dem i alla fall. Konstigt nog. Men det är väl bra att jag gillar något just nu. Annars går jag mest och stör mig på det mesta. Visst tycker jag saker är skoj, men jag kan lika gärna störa mig på samma sak fem minuter senare.  Skoltrötthet kallar folk det, och jag antar att det är det jag är. Och jag hatar det.

Muntligt nat.eng prov idag, gick väl hyfsat. Jag kommer aldrig bli nöjd med mig själv, och mer säger jag inte om det provet. Prov ska glömmas bort när de är gjorda, så får det gå som det går.

Imorrn är det fredag, den här veckan har gått sjukt fort. Men det är bra, nu när jag är som jag är. Ju mer jag får avklarat, desto mer slipper jag tänka på. Desto mindre att faila på nästa dag. För det är vad det känns som om jag gör just nu, failar på det mesta. Vissa saker funkar, andra inte. Oftast blir det skit av alltihop.

På lördag ska mammi firas, för hon fyller år nästa vecka. Vet inte riktigt hur mycket folk det blir, men mammis och min släkt är rätt stor, så det blir ganska många bara därifrån. Och alla andra som vill komma. Fyller jämt gör hon, annars skulle vi nog inte fira så här mycket. Men det ska bli kul. Jag älskar att träffa min pratiga, glada och galna släkt. Dom är som jag, helt enkelt. Säger felsägningar hela tiden, ler, pratar, skämtar och skrattar. Berättar om alla knasiga, eller braiga, saker de gjort sedan vi träffades sist, osv. De gör allt en släkt gör när man träffar dem.  Sedan har vi ju minsting kusinen också, som det är full fart runt hela tiden. Han får en att se saker genom barns ögon igen, på ett mycket klarsyntare sätt. Hos honom finns inga stora problem, av den typ som finns hos de flesta andra jag umgås med. Det ska helt enkelt bli sjukt underbart att träffa hela tjocka släkten igen.

Vi får väl se om Titti och Korre överlever. Men det ska de nog göra, jag menar, de är ju vana vid mig.

Titti kom ut till skolan idag, kul tyckte jag, även om hon fick mig att bli flumm. Men det funkade faktiskt att skriva uppsats när man var lite flumm, hur konstigt det än verkar. Och nu har jag lite mer ideer också, hon får helt enkelt komma ut dit oftare.  Möhö, sen blev det så klart en hel del tjat från oss båda när vi kom hem. Men det behövs ibland. Dessutom måste vi ju ta ikapp allt vi missat sen vi sågs sist.

(23oktober-21november) river för att bygga nytt

När en skorpion föds så dör någon närstående, sa man i gamla tider. Skorpionen representerar det förgängliga, förmultnandet, döden. Men också nytt liv och återuppståndelse. Det är den krigiska planeten Mars och den vitala Pluto som härskar i Skorpionens tecken. Det är därför som du som är född i detta tecken måste bryta ner och förstöra allt innan du bygger upp något nytt. Att hålla på traditioner är ingenting för dig. Du är revolutionär!

 Det är få i din omgivning som verkligen kan säga att de känner dig. Skorpionen är den olösta gåtan bland alla zodiakens tecken. Du är mycket hemlighetsfull och röjer sällan dina tankar och avsikter. Ändå är du svår att förbise. Din styrka och vilja känns i luften. Du har en intuition som gör att du förstår alla andra utan att behöva ställa några frågor. Ditt mod är oändligt och du kan vara fruktansvärt hänsynslös om du vill, speciellt då du sticker ut din ondskefulla tagg. Hur du använder din makt beror på dig själv.

YRKESVAL
Du älskar det dunkla, det undermedvetna och allt som är lite mystiskt. Som psykiater skulle du känna tillfredsställelse i att försöka blottlägga människors känsloliv. Som konstnär skulle dina tavlor förmodligen väcka stor uppståndelse och stort intresse. Du har nyskapande talanger. Och som detektiv eller forskare skulle du kunna komma sanningen närmare än de flesta andra.
 Skorpionens positiva sidor Denna avdelning är under konstruktion

 Skorpionens negativa sidor
Är det någon som du bör se upp med så är det Skorpionen. Gjorde du henne illa, även om det inte var meningen, så kan du vara säker på att hon just nu går och ruvar på hämnd. Och hon vet exakt var hon ska sätta in sina stötar - eller snarare var hon ska spruta in sitt dödliga gift, ruskigt elaka kommentarer som alltid lyckas träffa din ömma punkt. För det mesta bottnar det hela i svartsjuka. Skorpionen blir inte bara vansinnig av svartsjuka om du tar hennes älskade ifrån henne. Hennes svartsjuka kan lika gärna bottna i att du lyckas bättre än hon. När hon slår sig fram för att nå sitt hägrande mål kan hon ta till vilka metoder som helst. Hon är fruktansvärt hänsynslös.

Hennes största fiende är Vattumannen som använder kunskapen som sitt främsta vapen. För Skorpionen gäller allt eller intet, liv eller död. Hon tolererar inte Vattumannens nyanserade synsätt på tillvaron. Den andra fienden är Lejonet som ofta blir föremål för hennes svartsjuka.

Försonande drag: Hon ger inspiration!

Med brinnande hatkärlek... ... kysser Skorpionen den som sugits in i hennes magnetfält. Hon är häxan som få kan motstå, men inte många kan svara upp till. Hennes kärlek är ofta passionerad, het och lidelsefull. Men inte av det kärleksfulla slaget som hos Väduren. Nej, Skorpionens kyss är kryddad med hat och vrede. Om kyssar kunde döda så vore hon den första att begå mord på detta sätt. Men den som hon hatar på ytan älskar hon antagligen djupt i sitt innersta. Det är dock ingenting hon berättar i första taget.

Du som är född i detta tecken kan verkligen konsten att behärska dig och ditt känsloliv är tidvis underkastat den strängaste disiplin. Du låter känslorna gro, grubblar över dem och håller tillbaka, ja, riktigt går omkring och ruvar. Tills de plötsligt vuxit sig så starka att du känner dig mogen för det stora utbrottet. Och då är det fråga om starka laddningar. Du fullkomligt exploderar och ger dig hän åt en slags självförbrännande kärlek som få skulle orka. Men du är stark. Tänk på att din partner kanske inte alltid är lika stark som du!


HAHAH, så här kul har jag på programmeringslektionerna...

Nu, äntligen är den här. Våren!

Okej, jag håller med, med flera dm snö utanför fönstret ser det inte ut som om våren är här riktigt än. Men det känns, känns i luften och syns på ljuset. Och det hörs på fåglarna. Det finns inte mycket som slår känslan av att nu, äntligen är det vår. Snart har snön försvunnit, det blir varmare och sen kommer sommaren och sommarlovet.

Det är inte utan orsak att man längtar till våren. Bara tanken på att kunna lägga bort alla vinterkläder, jackorna, vantarna, halsdukarna, skorna, mössorna, får mig att  hoppa upp och ner av glädje. Jag älskar vintern, i två månader. Sedan kan den gärna få försvinna, så att våren får ta vid.

Den här våren kommer bli bättre än den förra, förra året hände så otroligt mycket jobbiga saker, men också bra. Bra, som att jag hade så fruktansvärt kul med mina två kompisar. Det var vi som flummade, skrattade mest. Det var grymt skönt att ha dom när allt annat hände. Allt jobbigt, som jag försöker förtränga. Och ändå kan jag inte det, för det gjorde mig till en starkade människa, den jag är idag.  Men i år, blir det bättre. Allt jobbigt hände förra året, nu händer allt bra. Hoppas jag i alla fall. I år har jag också fler folk som kan göra allt roligt, alla glada, galna Timeare som utgör mitt andningshål.  Och naturligtvis, de som fanns där i fjol finns nu också.

Våren gör mig hoppfull, jag vågar tro mycket mer på att allt bara kan bli bättre och bättre. Annorlunda.

Jag ångrar det med hela mitt hjärta.
Ångrar alla ord jag inte sa, alla saker jag inte gjorde.
Och nu är det försent, för alltid försent.
Orden jag inte hann säga, rinner ur mig som vatten nu när du inte kan höra
Nu när du inte kan förlåta, försöka förstå.
Och ändå står jag här och säger dem

Det är tack vare en underbar person som jag skriver så pass mycket som jag gör. Utan alla hennes fina kommentarer, skulle jag nog inte tro på att det är bra. Att få någon att börja gråta av något man skriver, det är stort.  Det är svårt att beskriva känslan, men man blir så oerhört stolt och glad för att någon blir så fångad av det man skriver. Det är nog något av det bästa beröm jag kan få. För då vet jag att jag har lyckats med att beröra i alla fall en människa.

Det som står ovan, skrev jag ihop för en liten stund sedan. Fritt att tolka för alla, min egen tolkning håller jag för mig själv.

Today är det den 14 februari. Det är dagen då förälskade tonåringar köper gosedjur, choklad och rosor till sin pojk/flickvän. Det är alla hjärtans dag. 

Enligt mej, en av de mest överskattade dagarna som finns. Visst, fint att folk får fira att de är kära och allt det där, men måste man ha en speciell dag för det? En dag som bara går ut på att alla handlare ska tjäna pengar på att folk ska visa sin kärlek till varandra. Huh, det är en överskattad dag. Ta bara i skolan igår, vartenda skåp, och jag menar vartenda skåp, som hade lås, hade fått en rosa, hjärtformad lapp där det stod något vänligt på. Orka lägga ut tid och pengar på något sånt.  Men visst, låt alla förälskade par fira, men snälla, slopa alla överdrivna saker. 

Shit, jag har insett att jag typ alltid börjar skriva likadant, eller ja, det innehåller typ samma grejs hela tiden. Jobbigt!

En massa haha, och flumm, och annat "vanligt." Men, ja, kanske är bra så att folk känner igen mej i det som jag skriver, I guess.

Jag är väldigt lycklig just nu, för idag var jag inne i stan med Korre och då köpte jag jeansleggings, eller vad det nu heter. Helt underbart sköna, så det var kärlek direkt. De har den där perfekta ljusblå färgen, dessutom.  Annan sak som gör mej lycklig, är att jag och Korre nu, äntligen, har tagit tag i oss själva och blivit medlemmar på Sats. Så nu blir det till att träna.  Det är bra att Korre är med, annars skulle jag aldrig orka fortsätta, då skulle jag förmodligen gå dit ungefär 3 ggr, och sen aldrig mer. Nu kommer det bli fler, som tur är.

Alla går runt och äter på massa chokladgrejs idag känns det som. I skolan hörde jag rykten om kladdkaka, tyckte jag såg en, läser att folk äter muffins och ja, massa fler folk som knarkar choklad. Jag vill också ha choklad. Allra helst muffins, eller kladdkaka, eller ngt annat sådant gott. Men då måste jag göra det själv, och det orkar jag inte. Lite lat är jag, men det är ju bara jag som får lida för det.

Skolnytt: Haha, det här var ngt annorlunda, så här kan jag börja skriva ju!
Såg på musikal idag, den var oväntat bra. Inte oväntat bra som i fantastiskt, underbart bra, men oväntat bra som att den var betydligt bättre än jag förväntade mig. Den här hade faktiskt en handling, och bra låtar dessutom. Annars gjorde vi inte mycket, ett mystest i matten som jag försöker förtränga. Faktum är att jag inte kommer ihåg vad jag gjort på det. När vi får tillbaka det kommer jag sitta som ett frågetecken och fundera på hur sjutton jag lyckades räkna fel på allt.

Enligt Rust och Maddox är jag nu ett IG barn. De gjorde ett prov till mig, och jag gick. 0 poäng av 30 möjliga. Beroende på hur jag svarade på frågorna.

Just nu är jag förbannad. På en viss person. Jag undrar när han kmr sluta göra mig sur? Det har gått ca. ett år sedan jag kunde säga att jag hållit sams med honom mer än 2 dagar. Jag väntar på dagen när jag kan säga det. Ska jag vara ärlig, vet jag inte om den någonsin kommer.
 
Långt inlägg idag, men jag ville/behövde skriva av mig lite. 

Idag är ingen bra dag. Tycker bara att jag själv är allmännt irriterande och jobbig. Lite halvsjuk sådär är jag också, vilket nte precis gör att jag blir gladare. I själva verket är det kanske därför jag är så småsur och jobbig, enligt mig. Att vara sjuk är inte mitt största nöje, även om det bara är lite snuva. Det får mig att gå i taket, ungefär. Och sover dåligt gör jag också, men det är faktiskt något bra just nu. Sover jag för lite, blir jag övertrött och betydligt gladare och mer konstig än vanligt. Glad är bra att vara. 

Det är såna här dagar det är bra att ha en älskad mammi. Häromdagen undrade hon om jag också hade en blogg, som många andra. Jag undrar lite om hon har hittat min, nu när hon vet att jag har en? Det lär jag väl få veta, om hon kommenterar något jag skrivit någon gång. Mammi är bra, underbar faktiskt. Det är synd om henne när jag blir arg, för oftast är det ju inte hennes fel men det är alltid henne jag skriker och bråkar med.  Stackars min mammi, hoppas hon vet att jag gillar henne ändå. För hur kan man inte gilla en sån underbar person som hon är? Nu tycker säkert många att, men det är bara för att hon är din mamma. Jo, så kanske det är. Men gör det att jag gillar henne mindre, gör henne till en annan människa? Nej, det gör det inte. Oavsett om hon var min mamma eller inte, så skulle hon vara en lika fin person.

Så idag var det bra att hon finns. Hon gjorde mig lite gladare, speciellt när hon fick mig att slå rekord i längd på mitt tal, HA, snart slår jag 5 minuters gränsen! Mammi är också väldigt bra att ha när man klagar över diverse sjukdomssymtom, alltid har hon någon lösning. Oavsett hur simpel den än är, så låter det bättre när hon säger den än om jag kommer på det själv.

Dagens största lycka var nog ändå att Korre äntligen var frisk igen! Efter att inte ha sett henne på typ en vecka, var det skojsigt att se henne igen.  Nu får hon inte bli sjuk igen på lääänge.

Fick reda på mitt slutbetygi Datakunskap idag. Till min stora chock, hade jag faktiskt lyckats få Vg på excelprovet. Hur det gick till har jag lite svårt att fatta, excel och jag är ju inte precis bästa kompisar. Men, det Vg:et gjorde att jag får Vg i betyg i det ämne som jag nog lagt ner mig minst i.  Eller, det är det ämne jag lagt ner mig minst i. Så, lite glad över det är jag. Dessutom fick jag ett fint kort att ha i plånboken, där det står att jag har ECDL körkort. Haha, inte svårt att få det kanske, men lite skoj är det att man får ett  fint kort, för en så, enligt mig, simpel sak.

Imorrn blir de att låna hem en systemkamera över helgen. Har rätt många av mina bilder klara, i huvudet, nu ska jag bara få dem till foton. Skoj ska de bli, iaf. Kameror är alltid skojiga.

Idag ska jag och Korre på teater för första gången. Det ska bli underbart skoj! 

Enda nackdelen just nu, är att vi är tvungna att vara kvar i stan, så vi sitter i klassrummet. Kl. är tjugo i fem. Det är endast vi och de några gameare kvar. Men det är rätt skoj ändå, speciellt att spela det roliga starwars spelet. Jag suger, men det funkar rätt bra ändå. När jag dör, kan jag ju alltid sitta och heja på Korre så att hon dödar Per.

Ska typ bli öppet hus eller ngt på skolan idag också, vi skulle ha varit med, men nu åker vi ju på teatern istället. De blir skoj för dem som är kvar..eller inte..de får vi väl höra imorrn.

Jag tror jag kommer älska teatern. Svårt att att sätta ord på varför, men det är en känsla. Jag tror att själva grejen att spela teater kommer passa mej perfekt, jag älskar ju att spela. Har jag märkt, på typ svenskan och dramat, och innan såklart.  Jag kanske får lite mindre energi också, om jag gör ngt efter skolan. Något lite mer avancerat än att ta bussen hem och sen försöka skaffa mej ett liv. Eller vad jag nu gör efter skolan. Jag har dåligt minne, så de är lite svårt att berätta faktiskt.

Nu släckte killarna ljuset, lite irriterande men de funkar de med. Om jag inte somnar.  Men det ska nog mycket till, eftersom de spelar spel här inne och skriker. Men ja, allt kan funka. Jag lyckades ju somna när Korre spelade starwars sist, så de kanske funkar här med. Man vet aldrig riktigt med mej.

Här kommer då novellen Fri Död som jag skrivit..

 Hon var gammal nu, det kändes i hela kroppen. Utseendemässigt och i antalet födelsedagar var hon inte alls gammal, bara runt 18. I själva verket var det inte alls länge sen hon blivit myndig. Men hennes kropp var gammal, på grund av den sjukdom som härjade i den. Idag, efter ännu ett besök hos ännu en doktor var hoppet mindre än någonsin. Om hon nu någonsin haft något hopp, det var länge sedan hon insett att doktorerna inget kunde göra. Hennes liv hade blivit till ett långsamt accepterande av hennes sjukdom. Hade det funnits minsta hopp, då hade hon kämpat. Nu hade hon kämpat på sitt sätt, kämpat sig till det liv hon ville ha så länge hon levde. Människor skulle kanske inte beundra henne för hennes kämparglöd och ovilja att ge vika för sjukdomen, men det spelade inte så stor roll. Det som spelade roll var att hon själv var nöjd med det hon uträttat. Så vitt alla visste var hon också nöjd och glad med allt hon gjort. Under det senaste året hade hon förverkligat alla saker hon velat göra innan det var för sent. Hon hade haft tur, orken hade räckt till och det mesta hade hunnits med. Till hennes föräldrars ilska, men till hennes egen belåtenhet, hade hon inte sökt in på något gymnasium när det varit dags för det. Redan då hade hon insett, även om ingen annan ville acceptera det, att hon inte skulle bli frisk. Vad var det då för mening med att ta upp en plats på en utbildning som hon sedan inte skulle behöva? I hennes ögon fanns det helt enkelt ingen som helst mening med det.

 Hon kunde känna att det var på gång nu. Snart skulle hennes hjärta inte längre orka hålla igång hennes kropp. Snart skulle hon ligga nergrävd under jorden och bara en sten med text skulle berätta om hennes korta stund på jorden. Hon visste vad som skulle stå på den där stenen. Älskad, Saknad. För evigt i våra minnen. Det var hennes föräldrar som främst ville ha den inskriften, men också Marcus ville det. Marcus. Så fort hon tänkte hans namn fylldes ögonen med tårar, samtidigt som hon såg hans leende ansikte framför sig. Marcus, som hade de blåaste ögon hon någonsin sett. Hur skulle Marcus klara sig när hon var borta? Det gick inte att föreställa sig Marcus ensam, och efter hans ihärdiga prat, ensam utan henne. Det var nog det som plågade henne mest, känslan av att bara lämna Marcus i sticket och låta honom klara sig helt själv. De var bara 18, men hade varit ett par i flera år. Redan från början var det klart, ingen av dem mådde riktigt bra utan den andre. Och nu, nu skulle hon lämna honom, utan att ens ha ett val. Utan att överhuvudtaget ha något att säga till om. Marcus hade alltid försökt trösta henne med att inget förhållande är felfritt, om man som de funkar perfekt ihop så måste något till för att skapa olycka. I deras fall, ja då blev de av döden skilda åt efter alltför kort tid.

 När hon började gå längs med gatan för att komma till bilen hennes far köpt åt henne på artonårsdagen for tankarna iväg igen. Inte till Marcus den här gången, inte heller till något av de andra ämnena som brukade ta av hennes energi. Nej, den här gången for tankarna till den varelse som betydde mest för henne i hela världen. Det här var en tanke hon aldrig vågat tänka förut, hennes enda frist från sjukdomen. Hon ville inte tänka på det nu heller, det gjorde alltför ont. Men vad kan man mot tankar göra när de tränger sig på hela tiden? Det var bara att ge upp och låta tankarna komma. Tankarna på hennes bästa vän. Den enda som absolut inte skulle förstå varför hon försvann, och den enda som hon med hundra procents säkerhet visste inte skulle klara av det. Grå som stål, med spelande muskler under huden och ögon som alltid var klara och nyfikna på omvärlden, var Esco allt hon någonsin drömt om. Han var allt hon någonsin drömt om och lite till. Esco var den som hjälpt henne mest under alla år hon varit sjuk. Han lyssnade, med spetsade öron och nyfiken blick. Visserligen kunde han inte svara, men ibland är känslan av att någon lyssnar tillräcklig. Oftast är det bara det som behövs, en lyssnande själ som med sin närvaro visar att det du har att säga är viktigt. Esco var den som förde ljus tillbaka till hennes liv när hon just fått veta att hon var sjuk, han var den som gjorde hennes liv värt att leva. Han hade alltid funnits där, till och med innan Marcus kom in i bilden. Det var skillnad på Marcus och Esco. Marcus var duktig på att lyssna, men han skulle alltid försöka ge svar på frågor och säga något till tröst. Esco kunde inte det, han kunde bara lyssna och med sin värme bry sig. Hos Esco hade hon alltid rätt, oavsett vad hon sa och kunde tänka igenom saker högt utan att någon annan la sig i.

När hon satte sig i bilen och startade den råkade hon kasta en snabb blick i spegeln. Det var något hon brukade undvika annars, för på grund av sin dåliga hälsa såg hon inte alltför bra ut. Hennes ansikte hade något av den där ihåligheten som man får av långvarig sjukdom och hon hade svarta ringar under ögonen. Håret som hon alltid älskat, var nu nästan helt borta. Det klassiska syndromet på att man var sjuk och fick behandling. Hon hatade det, det var ytterligare ett bevis på att hon var sjuk. Marcus fortsatte att upprepa hur vacker hon var, men det var länge sen hon trodde honom. Hon kunde inte blunda för sanningen, hon hade förändrats en hel del det senaste året. Bilen startade och hon körde långsamt hemåt. Idag var en av de få dagar hon var helt ensam, annars hade hon alltid någon runt sig. Alla var de oroliga att hon skulle kollapsa helt plötsligt, att kroppen skulle sluta fungera fullständigt. Men hon visste, när det var dags, då skulle hon känna det. Det kunde ingen annan förstå, men hon kände sin kropp och framförallt visste hon hur den reagerade på sjukdomen. Det var en av de få fördelarna med en sjukdom som fanns där i flera år. Man lärde känna den, lärde sig att respektera den, men framför allt lärde man sig att avsky varje minut som sjukdomen gjorde en svagare och svagare.

Det första som mötte henne i hallen när hon kom hem var ett gigantiskt foto på Esco. Den stora, grå hingsten forsade fram i full galopp rakt emot fotografen, med öronen spetsade och ögonen lysande av glädje. Synen av hennes hingst så lycklig, och minnet av den dagen fick murarna att brista och hon brast i gråt. Med ens kändes allt så orättvist. Varför skulle just hon drabbas? Hon som precis skulle starta det riktiga livet som vuxen tillsammans med sin underbara pojkvän. Bilden av Esco stod för allt hon förlorat i och med sjukdomens förlopp och för första gången erkände hon för sig själv att hon var rädd. Rädd för att dö och lämna allt som livet hade att erbjuda bakom sig. Återigen råkade hon kasta en blick i en spegel på väg mot sovrummet. Hennes spegelbild såg exakt likadan ut som i bilen, enda skillnaden var att ögonens självsäkra sken nu kryddades med rädsla. Dessutom rann tårarna längs hennes vita kinder.

I samma sekund som hon satte sig på den breda sängen i sovrummet kände hon det. Kroppen kändes helt urkramad, på ett sätt som den aldrig gjort förut. Visst hade hon varit trött och sliten, mediciners biverkningar var trots allt inte att man blev en liten solstråle. Det här var annorlunda, det här var onaturligt och skrämmande. I samma sekund som hon insåg vad som hände, insåg hon också hur hon ville sluta sina dagar. Svaret var så uppenbart och fanns precis framför henne. Hur kunde hon ha varit så blind att hon inte sett det förrän nu, när det nästan var försent?

Hjärtat kämpade på så hårt det bara kunde, när hon med beslutsamma steg gick mot hingstens box. Hon hann precis få tag i kanten på boxdörren, innan hon vacklade till. Varför gick det så snabbt nu? För bara en timme sedan mådde hon hur bra som helst. Eller, så bra man nu kan må med en sjukdom som härjar i kroppen och när man vet att man ska dö. Esco stack nyfiket ut huvudet och snusade henne i håret. Den varma luften och förnimmelsen av hans mule ovanför hennes huvud gav henne styrkan att fortsätta. Det, och en envis röst i hennes huvud som berättade för henne att så här skulle det inte sluta. Hennes hjärta klarade några timmar till. Ytterligare en tanke kom farande. Dessutom, ville hon att Marcus skulle hinna fram. Det kändes inte rätt att ta farväl av den här världen med bara Esco närvarande. Hon ville att Marcus skulle vara med, så mycket var hon skyldig honom.

När de kom ut, sken solen och det fanns inte ett moln på himlen. Den korta vilan hade gjort att hon återfått styrkan i kroppen och hon orkade vara sig själv. Esco följde henne som en skugga, det var en stärkande känsla att veta att han litade så fullkomligt på henne att han kunde gå fri bakom henne. Med ett lite leende, glad åt att hon lärt honom tricket, vände hon sig om och bad honom gå ner på knä. Det var en mäktig syn att se den stora, grå hingsten böja på frambenen och buga för sin älskade människa. Den vita manen föll framåt i vågor över hans muskulösa hals, men det var också det enda som rörde sig. Hingsten väntade, på något sätt visste han att hon var svag och det sista han ville var att skada henne. När hon väl satt på hans rygg, bad hon honom med ett lätt tryck i sidan att resa sig upp. Han gjorde det, och i nästa sekund var de på väg. På väg bort från allt. Den varma vinden smekte hennes ansikte och blåste bort håret ur ögonen. För första gången på länge kände hon sig fri. Fri från allt.

När Esco började galoppera snabbare, höll hon inte tillbaka honom utan lät honom springa. Hon försvann snart in i glömskans land och var bara medveten om hingstens muskler som rörde sig under henne då han tog ut stegen ytterligare. När han äntligen stannade, insåg hon att hon hållit andan och hon skyndade sig att be honom böja sig ner. Hennes livskraft rann ifrån henne allt snabbare, det var som om den här sista ridturen tagit bort de sista reserverna. När hon kommit av hingsten, sjönk hon ihop på marken bredvid Esco. Det svartnade för ögonen på henne och hon orkade inte ens lyfta armen för att ge hingsten en sista klapp. Sekunden innan hon slöt ögonen, hörde hon någon skrika, ett skräckslaget skrik, fyllt av sorg.

Med en kraftansträngning kom hon tillbaka till livet, i samma sekund som Marcus hann fram till henne och slängde sig ner på knä bredvid henne. Hans sorgsna blick sa allt, det här var på riktigt och han visste vad som skulle ske. Hon kände en mjuk mule försiktigt buffa henne på axeln och log ett litet, mjukt leende. De två som betydde mest av alla för henne var här hos henne. Det var här det skulle sluta, när känslan av hingsten som rörde sig under henne fortfarande fanns kvar och hon befann sig där hon älskade att vara. Marcus armar som beskyddande höll om henne, viskade att han älskade henne. Det sista hon uppfattade innan hon dog var kärleken som strömmade från de båda till henne.

Nu när 2008 är slut, kan man bara konstatera: Så här blev det. Inför varje nytt år tänker jag: Hur ska det här året bli? självklart har jag också en massa förhoppningar. Under 2008 blev mycket som jag hoppats på, men en hel del blev annorlunda också. Vilket som blev vad tänker jag inte gå in på, det får folk helt enkelt försöka lista ut själva. Nu tänker jag inte skriva mer om 2008, utan det får bli lämnad som det är. Tack och hej till det året, hej till det här.

Känner mej lite halvflumm idag, alltså kommer det här inte bli så seriöst. Men jag gör mitt bästa.

Nu är det 5 dagar kvar av lovet, på onsdag ska man tillbaka till A10, och allt vad det innebär. Det ska bli kul att träffa allt folk igen, man har saknat en hel del av dem under lovet. Jo, jag tror nog att jag saknat nästan alla faktiskt. Fast vissa har man ju träffat också, så dom har man inte saknat lika mycket^^

Angeliqa, jag och Sara var på Yes Man häromdagen. Vi skulle ha gått på Twilight egentligen, men den var utsåld! Haha, Angeliqa var flumm hela tiden och jag var inte sen att hänga på. Sara fick stå ut med oss, hur mycket vi än skrattade. Hon var trevlig, Sara. Första gången jag träffade henne, men det var en skoj människa. Filmen var bra, den var faktiskt rolig, jag skrattade inte bara för att jag var flumm. Funderat lite på om jag kanske ska börja göra som han i filmen och säga ja till allt? Fast..kanske inte precis allt. Men lite mer än jag säger ja till nu, det vore trevligt kanske? Haha, jo, men det blir nog bra..kan bli lite av ett nyårslöfte, som kommer så här i efterhand. Eller något sånt.

Här kommer ett bevis på att jag är paranoid. Vaknade på morgonen, hörde hur någonting bromsade in utanför huset och var i nästa sekund klarvaken. Den enda tanken som for genom huvudet var: "FAN! jag har missat bussen!.."
Så gick det några sekunder, då jag tänkte igenom situationen. Eller, om jag tänkte alls. Iaf kommer jag fram till att det inte alls är bussen som stannat, utan sopbilen. Enbart att ha tagit fel på de sakerna är lite läskigt. I nästa sekund inser jag dessutom att jag har lov och inte behöver gå upp en viss tid. Det är ännu mer läskigt, eftersom lediga dagar är något jag brukar ha koll på. Så, jo, lite paranoid är jag.

Sådär, nu är det slut på det halvflummiga blogginlägget.