Mammi <3
Idag är ingen bra dag. Tycker bara att jag själv är allmännt irriterande och jobbig. Lite halvsjuk sådär är jag också, vilket nte precis gör att jag blir gladare. I själva verket är det kanske därför jag är så småsur och jobbig, enligt mig. Att vara sjuk är inte mitt största nöje, även om det bara är lite snuva. Det får mig att gå i taket, ungefär. Och sover dåligt gör jag också, men det är faktiskt något bra just nu. Sover jag för lite, blir jag övertrött och betydligt gladare och mer konstig än vanligt. Glad är bra att vara.
Det är såna här dagar det är bra att ha en älskad mammi. Häromdagen undrade hon om jag också hade en blogg, som många andra. Jag undrar lite om hon har hittat min, nu när hon vet att jag har en? Det lär jag väl få veta, om hon kommenterar något jag skrivit någon gång. Mammi är bra, underbar faktiskt. Det är synd om henne när jag blir arg, för oftast är det ju inte hennes fel men det är alltid henne jag skriker och bråkar med. Stackars min mammi, hoppas hon vet att jag gillar henne ändå. För hur kan man inte gilla en sån underbar person som hon är? Nu tycker säkert många att, men det är bara för att hon är din mamma. Jo, så kanske det är. Men gör det att jag gillar henne mindre, gör henne till en annan människa? Nej, det gör det inte. Oavsett om hon var min mamma eller inte, så skulle hon vara en lika fin person.
Så idag var det bra att hon finns. Hon gjorde mig lite gladare, speciellt när hon fick mig att slå rekord i längd på mitt tal, HA, snart slår jag 5 minuters gränsen! Mammi är också väldigt bra att ha när man klagar över diverse sjukdomssymtom, alltid har hon någon lösning. Oavsett hur simpel den än är, så låter det bättre när hon säger den än om jag kommer på det själv.
Dagens största lycka var nog ändå att Korre äntligen var frisk igen! Efter att inte ha sett henne på typ en vecka, var det skojsigt att se henne igen. Nu får hon inte bli sjuk igen på lääänge.
Fick reda på mitt slutbetygi Datakunskap idag. Till min stora chock, hade jag faktiskt lyckats få Vg på excelprovet. Hur det gick till har jag lite svårt att fatta, excel och jag är ju inte precis bästa kompisar. Men, det Vg:et gjorde att jag får Vg i betyg i det ämne som jag nog lagt ner mig minst i. Eller, det är det ämne jag lagt ner mig minst i. Så, lite glad över det är jag. Dessutom fick jag ett fint kort att ha i plånboken, där det står att jag har ECDL körkort. Haha, inte svårt att få det kanske, men lite skoj är det att man får ett fint kort, för en så, enligt mig, simpel sak.
Imorrn blir de att låna hem en systemkamera över helgen. Har rätt många av mina bilder klara, i huvudet, nu ska jag bara få dem till foton. Skoj ska de bli, iaf. Kameror är alltid skojiga.
Det är såna här dagar det är bra att ha en älskad mammi. Häromdagen undrade hon om jag också hade en blogg, som många andra. Jag undrar lite om hon har hittat min, nu när hon vet att jag har en? Det lär jag väl få veta, om hon kommenterar något jag skrivit någon gång. Mammi är bra, underbar faktiskt. Det är synd om henne när jag blir arg, för oftast är det ju inte hennes fel men det är alltid henne jag skriker och bråkar med. Stackars min mammi, hoppas hon vet att jag gillar henne ändå. För hur kan man inte gilla en sån underbar person som hon är? Nu tycker säkert många att, men det är bara för att hon är din mamma. Jo, så kanske det är. Men gör det att jag gillar henne mindre, gör henne till en annan människa? Nej, det gör det inte. Oavsett om hon var min mamma eller inte, så skulle hon vara en lika fin person.
Så idag var det bra att hon finns. Hon gjorde mig lite gladare, speciellt när hon fick mig att slå rekord i längd på mitt tal, HA, snart slår jag 5 minuters gränsen! Mammi är också väldigt bra att ha när man klagar över diverse sjukdomssymtom, alltid har hon någon lösning. Oavsett hur simpel den än är, så låter det bättre när hon säger den än om jag kommer på det själv.
Dagens största lycka var nog ändå att Korre äntligen var frisk igen! Efter att inte ha sett henne på typ en vecka, var det skojsigt att se henne igen. Nu får hon inte bli sjuk igen på lääänge.
Fick reda på mitt slutbetygi Datakunskap idag. Till min stora chock, hade jag faktiskt lyckats få Vg på excelprovet. Hur det gick till har jag lite svårt att fatta, excel och jag är ju inte precis bästa kompisar. Men, det Vg:et gjorde att jag får Vg i betyg i det ämne som jag nog lagt ner mig minst i. Eller, det är det ämne jag lagt ner mig minst i. Så, lite glad över det är jag. Dessutom fick jag ett fint kort att ha i plånboken, där det står att jag har ECDL körkort. Haha, inte svårt att få det kanske, men lite skoj är det att man får ett fint kort, för en så, enligt mig, simpel sak.
Imorrn blir de att låna hem en systemkamera över helgen. Har rätt många av mina bilder klara, i huvudet, nu ska jag bara få dem till foton. Skoj ska de bli, iaf. Kameror är alltid skojiga.
Time's up
Just nu, kl 14.37 utspelar sig den sista, obligatoriska itop genomgången för Time1. Det är en rätt underbar känsla, faktiskt. Kommer kännas lite konstigt att inte behöva plugga ItOp snart, eller ja..behöver ju göra en hel de omprov också, men ändå. Snart är det slut, och jag kan betydligt mer om datorer än jag någonsin trott att jag skulle kunna.
Angeliqa och jag är elaka. Vi driver med folk på internet, som förmodligen velat driva med oss från början. Men eftersom vår fantasi är oslagbar och våra kommentarer rätt klockrenam så blir den personen knäckt istället. Ironiskt nog, skriver Angieliqa om just det här på svenskan just nu, och så råkar hon ut för en själv på internet. En som dessutom har visat sig vara dum i huvudet, allt eftersom dagen gått. Först säger han sig inte förstå engelska, men sedan förstår han utmärkt bra de engelska ord vi skrivit. Och en hel del andra skumma kommentarer, men nu är han knäckt. Jag och Angeliqa har kvar våran roll som duktiga, elaka människor. HAHA!
Min Korre är sjuk igen, vilket betyder att jag måste gå på teatern själv. Teater är inte mindre skoj för det, men jag vill ha henne med mig. Det blir skojsigare då, helt enkelt. Tomt i skolan äre också, den som fattar allt jag säger är ju inte här. Fast andra timeare har börjat fatta mina förvirrade, kringgående tankar nu. I alla fall verkar de förstå vad jag säger lite mer än förut. Eller, så bara lever jag lyckligt i min egen lilla värld och antar en massa saker igen. Eller inte.
Jag tänker tvinga Angeliqa och Lina att umgås med mig efter skolan, jag har två timmar att slå ihjäl innan teatern börjar. Men de går nog rätt bra, de hade också några timmar att slå ihjäl så de var perfekt. Nu får de stå ut med mig, helt enkelt.
Jag är en rätt djup människa, har jag kommit fram till. Tänker rätt mycket, för mycket oftast. Såna där jobbigt, långgående tankar som liksom aldrig vill ta slut. Och det mesta diskuterar jag sedan med Korre eller Angeliqa. Angeliqa får höra de allra djupaste, mest viktiga. Korre får höra det mesta. Tur för mig att de orkar lyssna, och komma med bra svar på allt flumm, eller djupa saker jag säger.
Angeliqa och jag är elaka. Vi driver med folk på internet, som förmodligen velat driva med oss från början. Men eftersom vår fantasi är oslagbar och våra kommentarer rätt klockrenam så blir den personen knäckt istället. Ironiskt nog, skriver Angieliqa om just det här på svenskan just nu, och så råkar hon ut för en själv på internet. En som dessutom har visat sig vara dum i huvudet, allt eftersom dagen gått. Först säger han sig inte förstå engelska, men sedan förstår han utmärkt bra de engelska ord vi skrivit. Och en hel del andra skumma kommentarer, men nu är han knäckt. Jag och Angeliqa har kvar våran roll som duktiga, elaka människor. HAHA!
Min Korre är sjuk igen, vilket betyder att jag måste gå på teatern själv. Teater är inte mindre skoj för det, men jag vill ha henne med mig. Det blir skojsigare då, helt enkelt. Tomt i skolan äre också, den som fattar allt jag säger är ju inte här. Fast andra timeare har börjat fatta mina förvirrade, kringgående tankar nu. I alla fall verkar de förstå vad jag säger lite mer än förut. Eller, så bara lever jag lyckligt i min egen lilla värld och antar en massa saker igen. Eller inte.
Jag tänker tvinga Angeliqa och Lina att umgås med mig efter skolan, jag har två timmar att slå ihjäl innan teatern börjar. Men de går nog rätt bra, de hade också några timmar att slå ihjäl så de var perfekt. Nu får de stå ut med mig, helt enkelt.
Jag är en rätt djup människa, har jag kommit fram till. Tänker rätt mycket, för mycket oftast. Såna där jobbigt, långgående tankar som liksom aldrig vill ta slut. Och det mesta diskuterar jag sedan med Korre eller Angeliqa. Angeliqa får höra de allra djupaste, mest viktiga. Korre får höra det mesta. Tur för mig att de orkar lyssna, och komma med bra svar på allt flumm, eller djupa saker jag säger.
Jag vägrar
Det enda jag verkligen inte har tid med är att bli sjuk. Och vad händer? Jo, jag blir sjuk. Visserligen inte så farligt, än kanske man ska säga, men vem vet hur illa det blir? Jag kanske får influensa och blir däckad en vecka. Det hoppas jag innerligt inte, jag har fasen inte tid att ligga hemma och må dåligt.
Det har man väl aldrig tid med egentligen när man går Time, men speciellt inte nu känns det som. En hel hög med redovisningar och annat som måste fixas, och om jag blir sjuk kommer jag inte palla att fixa något av det. Inte bra.
Så den här helgen blir det till att vila, knarka halstabletter och äcklig echinagard och bara försöka undvika att bli sjukare. Korre är redan sjuk, och lite Angie också. Jag vill inte tillhöra deras lilla grupp av sjuka människor. Även om de är trevliga människor. Att vara sjuk är inte kul, jag hatar det även om det än så länge bara är lite halsont och misstänkt feber. Men kommer det, så kanske det kommer en massa annan skit också, vilket jag helst vill slippa.
Möhöhö, det är tråkigt att skriva om sjuksaker. Kan skriva om en rolig sak istället. I fredags slutade vi halv två, efter fysiken! Då följde jag med Angie hem, vilket var mycket skoj. Först riskerade vi våra liv, iaf jag, när vi gick den långa (!) vägen från bussen hem till henne. Väl där, blev jag kär i hennes hus. Milt sagt. Jag helt enkelt älskade det, vilket hon kommer få höra ofta nu. Stort, fint och ja, perfekt typ. De timmar jag var där blev det nästan enbart oerhört mycket flumm. Vi skrattade, gjorde nudlar, skrattade, åt och skrattade lite mer. Sen hann vi med några marsmallows där någonstans också. Kan bara säga en sak: Folk förändras, helt klart. Jag har inte kommit över saken än, kommer nog aldrig riktigt göra det. Det är inget illa ment, men jag kan helt enkelt inte fatta det.
Det har man väl aldrig tid med egentligen när man går Time, men speciellt inte nu känns det som. En hel hög med redovisningar och annat som måste fixas, och om jag blir sjuk kommer jag inte palla att fixa något av det. Inte bra.
Så den här helgen blir det till att vila, knarka halstabletter och äcklig echinagard och bara försöka undvika att bli sjukare. Korre är redan sjuk, och lite Angie också. Jag vill inte tillhöra deras lilla grupp av sjuka människor. Även om de är trevliga människor. Att vara sjuk är inte kul, jag hatar det även om det än så länge bara är lite halsont och misstänkt feber. Men kommer det, så kanske det kommer en massa annan skit också, vilket jag helst vill slippa.
Möhöhö, det är tråkigt att skriva om sjuksaker. Kan skriva om en rolig sak istället. I fredags slutade vi halv två, efter fysiken! Då följde jag med Angie hem, vilket var mycket skoj. Först riskerade vi våra liv, iaf jag, när vi gick den långa (!) vägen från bussen hem till henne. Väl där, blev jag kär i hennes hus. Milt sagt. Jag helt enkelt älskade det, vilket hon kommer få höra ofta nu. Stort, fint och ja, perfekt typ. De timmar jag var där blev det nästan enbart oerhört mycket flumm. Vi skrattade, gjorde nudlar, skrattade, åt och skrattade lite mer. Sen hann vi med några marsmallows där någonstans också. Kan bara säga en sak: Folk förändras, helt klart. Jag har inte kommit över saken än, kommer nog aldrig riktigt göra det. Det är inget illa ment, men jag kan helt enkelt inte fatta det.
Teater!
Idag ska jag och Korre på teater för första gången. Det ska bli underbart skoj!
Enda nackdelen just nu, är att vi är tvungna att vara kvar i stan, så vi sitter i klassrummet. Kl. är tjugo i fem. Det är endast vi och de några gameare kvar. Men det är rätt skoj ändå, speciellt att spela det roliga starwars spelet. Jag suger, men det funkar rätt bra ändå. När jag dör, kan jag ju alltid sitta och heja på Korre så att hon dödar Per.
Ska typ bli öppet hus eller ngt på skolan idag också, vi skulle ha varit med, men nu åker vi ju på teatern istället. De blir skoj för dem som är kvar..eller inte..de får vi väl höra imorrn.
Jag tror jag kommer älska teatern. Svårt att att sätta ord på varför, men det är en känsla. Jag tror att själva grejen att spela teater kommer passa mej perfekt, jag älskar ju att spela. Har jag märkt, på typ svenskan och dramat, och innan såklart. Jag kanske får lite mindre energi också, om jag gör ngt efter skolan. Något lite mer avancerat än att ta bussen hem och sen försöka skaffa mej ett liv. Eller vad jag nu gör efter skolan. Jag har dåligt minne, så de är lite svårt att berätta faktiskt.
Nu släckte killarna ljuset, lite irriterande men de funkar de med. Om jag inte somnar. Men det ska nog mycket till, eftersom de spelar spel här inne och skriker. Men ja, allt kan funka. Jag lyckades ju somna när Korre spelade starwars sist, så de kanske funkar här med. Man vet aldrig riktigt med mej.
Enda nackdelen just nu, är att vi är tvungna att vara kvar i stan, så vi sitter i klassrummet. Kl. är tjugo i fem. Det är endast vi och de några gameare kvar. Men det är rätt skoj ändå, speciellt att spela det roliga starwars spelet. Jag suger, men det funkar rätt bra ändå. När jag dör, kan jag ju alltid sitta och heja på Korre så att hon dödar Per.
Ska typ bli öppet hus eller ngt på skolan idag också, vi skulle ha varit med, men nu åker vi ju på teatern istället. De blir skoj för dem som är kvar..eller inte..de får vi väl höra imorrn.
Jag tror jag kommer älska teatern. Svårt att att sätta ord på varför, men det är en känsla. Jag tror att själva grejen att spela teater kommer passa mej perfekt, jag älskar ju att spela. Har jag märkt, på typ svenskan och dramat, och innan såklart. Jag kanske får lite mindre energi också, om jag gör ngt efter skolan. Något lite mer avancerat än att ta bussen hem och sen försöka skaffa mej ett liv. Eller vad jag nu gör efter skolan. Jag har dåligt minne, så de är lite svårt att berätta faktiskt.
Nu släckte killarna ljuset, lite irriterande men de funkar de med. Om jag inte somnar. Men det ska nog mycket till, eftersom de spelar spel här inne och skriker. Men ja, allt kan funka. Jag lyckades ju somna när Korre spelade starwars sist, så de kanske funkar här med. Man vet aldrig riktigt med mej.
Massa måndagsskit
Idag är det måndag. Konstigt va? Eftersom det var söndag igår menar jag..
Måndag innebär skola, vilket innebär massa olika skit. Typ prov, läxor osv:P Fast det är skoj där också, med alla Timeare. Som jag alltid säger..
Nu, borde jag plugga It/Op, men jag orkar inte koncentrera mej. Sen har jag läxföhör i dig.skapande, det är en skitgrej idag. Imorse var jag förbannad, och inte så lite heller. Inte blev det bättre av att bussen är sen, men världens suraste, drygaste chaufför. Kommer till skolan och ska börja dagen med fysiklabb. Kan det bli värre? Korre lyckades dock få mej lite gladare, och vi klarade uppgiften med glans.
Jag vet inte riktigt vad jag gjort sedan dess fram till nu. Spelat lite, flummat, och typ..socialat mej med Angeliqa och musik. Förvirring, trötthet och surhet gör att jag inte kommer ihåg något mer. Det här är en riktig måndag, full av massa skit. Jag är fortfarande lite småsur, och mitt tålamod ligger på gränsen av vad jag klarar. Det är nog tur att vi har sista lektionen snart och att jag har Korre som håller mej gladare. Angeliqa hjälpte också till, när hon satt och pratade med mej förut. Rust gör mej också glad, som alltid. Det är typ de enda jag pratat med idag, förutom lite Per och Sean. Per gav mej en bok, jag blev gladare, Sean är Sean och gör mej gladare.
Som tur är för alla busschaufförer slipper jag åka buss hem idag, för min kära pappi slutar så att han kan hämta oss i skolan:) Och precis fick jag reda på att jag nog slutar tidigare idag, inte med så mycket, men ändå. Det gör en alltid gladare.
Jag har fallit för trycket och installerat CS på min dator. Fredagkväll blev sista kvällen för min Ludvig utan att ha det installerat. Stackars lilla Ludvig, nu har han ett konstigt spel som tar upp plats på hans hårddisk.
Snart dags för det fruktade läxförhöret, men det ska nog gå bra. Förhoppningsvis..
PeacePuss
Måndag innebär skola, vilket innebär massa olika skit. Typ prov, läxor osv:P Fast det är skoj där också, med alla Timeare. Som jag alltid säger..
Nu, borde jag plugga It/Op, men jag orkar inte koncentrera mej. Sen har jag läxföhör i dig.skapande, det är en skitgrej idag. Imorse var jag förbannad, och inte så lite heller. Inte blev det bättre av att bussen är sen, men världens suraste, drygaste chaufför. Kommer till skolan och ska börja dagen med fysiklabb. Kan det bli värre? Korre lyckades dock få mej lite gladare, och vi klarade uppgiften med glans.
Jag vet inte riktigt vad jag gjort sedan dess fram till nu. Spelat lite, flummat, och typ..socialat mej med Angeliqa och musik. Förvirring, trötthet och surhet gör att jag inte kommer ihåg något mer. Det här är en riktig måndag, full av massa skit. Jag är fortfarande lite småsur, och mitt tålamod ligger på gränsen av vad jag klarar. Det är nog tur att vi har sista lektionen snart och att jag har Korre som håller mej gladare. Angeliqa hjälpte också till, när hon satt och pratade med mej förut. Rust gör mej också glad, som alltid. Det är typ de enda jag pratat med idag, förutom lite Per och Sean. Per gav mej en bok, jag blev gladare, Sean är Sean och gör mej gladare.
Som tur är för alla busschaufförer slipper jag åka buss hem idag, för min kära pappi slutar så att han kan hämta oss i skolan:) Och precis fick jag reda på att jag nog slutar tidigare idag, inte med så mycket, men ändå. Det gör en alltid gladare.
Jag har fallit för trycket och installerat CS på min dator. Fredagkväll blev sista kvällen för min Ludvig utan att ha det installerat. Stackars lilla Ludvig, nu har han ett konstigt spel som tar upp plats på hans hårddisk.
Snart dags för det fruktade läxförhöret, men det ska nog gå bra. Förhoppningsvis..
PeacePuss
Flumm
Idag är en pluggdag. Jag upptäckte till min panik att jag låg efter i matten, igen, och ägnade typ en timme åt att räkna ikapp. För en gångs skull tog det inte så lång tid för att jag inte kan räkna, utan för att jag var duktig och skrev allt fint. Just nu borde jag plugga It/Op mer än jag gör. Visserligen har jag redan pluggat lite, men det räcker typ aldrig. Som tur är kommer Rust vid tio och då ska vi plugga tillsammans. Sist vi gjorde så, gick det skitbra. Så vi får väl se hur det går imorrn.
En anledning till att det inte går att plugga är att jag är flumm. Flumm och plugg ihop är inte en bra sak. Men det är väldigt skoj.
Angeliqa och jag flummade på msn. Det var oerhört skoj, men vi har nästan alltid skoj. För vi flummar typ, alltid. Det är väldigt bra att ha en sån flummkompis, fast samtidigt är den där lilla, svarthåriga figuren en väldigt bra person att prata seriösa saker med också. Utan att knappt ha sagt mer än hej i skolan, pratade vi skitmkt på msn, och nu gör vi inget annat än flummar. Det är rätt knep faktiskt, hur det kunde bli så.
Dig. skap. idag gjorde mej lycklig. Vi har fått en uppgift, eller vad man ska kalla det. Vi ska med temat "Människa" ta tio bilder, och typ sätta ihop i ett bildspel eller ngt sånt. Och vi får låna kameror av skolan:) Camilla blev mycket lycklig då, eftersom hon gillar att fota. Vad jag ska göra, är inte 100% bestämt än, så det vill jag inte skriva något om XD
Annars tuffade livet på Time på som vanligt idag. Ingen datakunskap dock, så jag och Korre spelade skojsigt krigsspel, sen hade vi tråkig engelska som vi ska göra gruppredovisning på. Det lär nog bli rätt bra, även om jag inte tycker engelskan i skolan är så skoj. Svenska hade vi också, där typ förbereder vi oss inför ett tal vi ska skriva och hålla för lite folk i klassen. Där är jag inte heller 100% säker på vad göra, men har en liten plan, mer om den senare, kanske.
En anledning till att det inte går att plugga är att jag är flumm. Flumm och plugg ihop är inte en bra sak. Men det är väldigt skoj.
Angeliqa och jag flummade på msn. Det var oerhört skoj, men vi har nästan alltid skoj. För vi flummar typ, alltid. Det är väldigt bra att ha en sån flummkompis, fast samtidigt är den där lilla, svarthåriga figuren en väldigt bra person att prata seriösa saker med också. Utan att knappt ha sagt mer än hej i skolan, pratade vi skitmkt på msn, och nu gör vi inget annat än flummar. Det är rätt knep faktiskt, hur det kunde bli så.
Dig. skap. idag gjorde mej lycklig. Vi har fått en uppgift, eller vad man ska kalla det. Vi ska med temat "Människa" ta tio bilder, och typ sätta ihop i ett bildspel eller ngt sånt. Och vi får låna kameror av skolan:) Camilla blev mycket lycklig då, eftersom hon gillar att fota. Vad jag ska göra, är inte 100% bestämt än, så det vill jag inte skriva något om XD
Annars tuffade livet på Time på som vanligt idag. Ingen datakunskap dock, så jag och Korre spelade skojsigt krigsspel, sen hade vi tråkig engelska som vi ska göra gruppredovisning på. Det lär nog bli rätt bra, även om jag inte tycker engelskan i skolan är så skoj. Svenska hade vi också, där typ förbereder vi oss inför ett tal vi ska skriva och hålla för lite folk i klassen. Där är jag inte heller 100% säker på vad göra, men har en liten plan, mer om den senare, kanske.
Dö, dö, dö!
Som den fina rubriken lyder, kommer det här inlägget att handla om död. Ingen tragisk död, ändå,utan ett lite roligare sätt att se på död.
För allas säkerhet kommer här en varning. Jag sitter med Korre och skriver det här, så antingen blir det jätteflumm eller jättebra.
Igår hade vi som jag tidigare nämnt excelprov. Korre satt bredvid mig, liksom Vg. Det här är viktigt att veta, för hela den här historien. På lunchen fick jag veta en av anledningarna till att Korre brutit ihop av skratt under provet. Jag brukar sitta och mumla för mig själv, för att inte få panik över saker, och hade tydligen sagt något i stil med: Om jag inte klarar det här så dör jag. Bildligt talat, alltså, för vem har dött av att missa ett excelprov? En stund därefter vänder jag mig till Vg och säger något. Korre hör inte vad, men tycker det låter som: Dö, dö, dö!
Eftersom Vg inte reagagerar onormalt, kommer hon glatt fram till att hon nog hört fel och är lite döv. Som tur är (för alla), sa jag verkligen inte dö till han, det skulle ha varit riktigt taskigt av mig. Fast, det som är kul är att hon verkligen trodde på det en kort stund, och bröt ihop när hon skulle berätta för mig. Ett annorlunda sätt att se på död, helt enkelt.
Så varje gång jag eller Korre säger Dö,dö,dö! nu, tänker vi på vår otroligt roliga flummlunch, och att hon faktiskt är riktigt döv ibland. Så, om hon kommer och skriker Dö,dö, dö! till den jag pratar med någon gång, bli inte rädda, det är en reaktion på en upplevelse under ett excelprov.
PeacePuss
/ Camilla och lite Korre
För allas säkerhet kommer här en varning. Jag sitter med Korre och skriver det här, så antingen blir det jätteflumm eller jättebra.
Igår hade vi som jag tidigare nämnt excelprov. Korre satt bredvid mig, liksom Vg. Det här är viktigt att veta, för hela den här historien. På lunchen fick jag veta en av anledningarna till att Korre brutit ihop av skratt under provet. Jag brukar sitta och mumla för mig själv, för att inte få panik över saker, och hade tydligen sagt något i stil med: Om jag inte klarar det här så dör jag. Bildligt talat, alltså, för vem har dött av att missa ett excelprov? En stund därefter vänder jag mig till Vg och säger något. Korre hör inte vad, men tycker det låter som: Dö, dö, dö!
Eftersom Vg inte reagagerar onormalt, kommer hon glatt fram till att hon nog hört fel och är lite döv. Som tur är (för alla), sa jag verkligen inte dö till han, det skulle ha varit riktigt taskigt av mig. Fast, det som är kul är att hon verkligen trodde på det en kort stund, och bröt ihop när hon skulle berätta för mig. Ett annorlunda sätt att se på död, helt enkelt.
Så varje gång jag eller Korre säger Dö,dö,dö! nu, tänker vi på vår otroligt roliga flummlunch, och att hon faktiskt är riktigt döv ibland. Så, om hon kommer och skriker Dö,dö, dö! till den jag pratar med någon gång, bli inte rädda, det är en reaktion på en upplevelse under ett excelprov.
PeacePuss
/ Camilla och lite Korre
En helt vanlig dag
Idag har jag vart rätt glad hela dan..ingen aning om varför faktiskt, fanns inte så mycket att vara glad för. Eller, lite.
Excelprovet gick skit, som väntat. Fast jag blev lite stolt över mig själv när jag kunde förklara för Vg sånt som han frågade om. Det var skojsigt, att kunna känna sig lite duktig en sekund eller två, tills mitt eget prov sket sig igen. Vilket det gjorde, ofta. Och när jag lämnar in kommer läraren med ett: "Jag ser inget diagram här..." Nej, för jag gjorde inget! Då kände jag mig lite dumförklarad, men det gick över rätt snabbt, jag och Korre flummade sönder på lunchen och så var det provet glömt. Nästan, i alla fall. Är man perfektionist är det svårt att glömma något som inte går så bra, men jag gör mitt bästa.
Något jag såg fram emot hela dagen var att få leka med systemkamera. För det är vad vi gör på dig. skap. just nu. Jag blev grymt besviken när det visade sig att han skulle stå och PRATA precis hela lektionen. Fast, det var rätt skoj ändå för man tog kort under tiden och grejsade lite. Det blev några roliga kort, tror jag.
Blev extra ledsen över att han pratade eftersom Tobias haft genomgång precis innan..Fast, de var man rätt glad för, för det innbär inställd lektion imorrn:) Och eftersom det är sista lektionen: Vi slutar tidigare, och kommer hem tidigare!:D
Det, var rätt glädjande att få reda på. På It/Op var det skoj, för efter genomgången så visade Tobias oss ett spel, på lampansidan. Det var precis våran humor, om man säger så. Vi satt och hade jättekul åt spelet, som tror det eller ej, faktiskt fanns där i för att man ska lära sig massa saker. I alla fall tror jag det, fast jag var mer intresserad av att klara banan och gå i mål..men men, allt brukar ha ngt gott med sig.
Orkade inte vara så djup idag känner jag, men det här blev i alla fall lite mer seriöst än senast. Någon gång kanske det kommer ett helt seriöst, djupt inlägg. Om jag orkar och känner för det. Jo, någon gång, när jag orkar.
PeacePuss
/ Camilla
Excelprovet gick skit, som väntat. Fast jag blev lite stolt över mig själv när jag kunde förklara för Vg sånt som han frågade om. Det var skojsigt, att kunna känna sig lite duktig en sekund eller två, tills mitt eget prov sket sig igen. Vilket det gjorde, ofta. Och när jag lämnar in kommer läraren med ett: "Jag ser inget diagram här..." Nej, för jag gjorde inget! Då kände jag mig lite dumförklarad, men det gick över rätt snabbt, jag och Korre flummade sönder på lunchen och så var det provet glömt. Nästan, i alla fall. Är man perfektionist är det svårt att glömma något som inte går så bra, men jag gör mitt bästa.
Något jag såg fram emot hela dagen var att få leka med systemkamera. För det är vad vi gör på dig. skap. just nu. Jag blev grymt besviken när det visade sig att han skulle stå och PRATA precis hela lektionen. Fast, det var rätt skoj ändå för man tog kort under tiden och grejsade lite. Det blev några roliga kort, tror jag.
Blev extra ledsen över att han pratade eftersom Tobias haft genomgång precis innan..Fast, de var man rätt glad för, för det innbär inställd lektion imorrn:) Och eftersom det är sista lektionen: Vi slutar tidigare, och kommer hem tidigare!:D
Det, var rätt glädjande att få reda på. På It/Op var det skoj, för efter genomgången så visade Tobias oss ett spel, på lampansidan. Det var precis våran humor, om man säger så. Vi satt och hade jättekul åt spelet, som tror det eller ej, faktiskt fanns där i för att man ska lära sig massa saker. I alla fall tror jag det, fast jag var mer intresserad av att klara banan och gå i mål..men men, allt brukar ha ngt gott med sig.
Orkade inte vara så djup idag känner jag, men det här blev i alla fall lite mer seriöst än senast. Någon gång kanske det kommer ett helt seriöst, djupt inlägg. Om jag orkar och känner för det. Jo, någon gång, när jag orkar.
PeacePuss
/ Camilla
Söndagskväll
Det är söndagkväll. Imorrn äre måndag och skola igen. Yay! kanske..
Iaf för att träffa alla, som man varit utan i hela två dagar..Fast vi har prov också, vilket inte är så skoj. I datakunskap, excel. Usch:(
Just nu, borde jag typ sova..eller i alla fall ha stängt av datorn. Istället sitter jag och pratar med Per och Korre på skype, vilket är mycket skoj. Per har skrivit en fortsättning på min Klicknovell, den var mycket skoj att läsa, och jag är rätt imponerad av att han kom ihåg att jag gillar House..
Som sagt, imorrn är det måndag. Upp tidigt igen, jobbigt. Åka buss till stan, jobbigt. Byta buss, åka mer buss, jobbigt. Sen blire lite mer skoj, när man kommer till skolan..fast sen kommer dryg lärare med prov, jobbigt. Sen kanske de blir en skojsig dag. De får man se..
Nu äre slut på det här flumminlägget, godnatt på alla som orkat läsa.
// Camilla
Iaf för att träffa alla, som man varit utan i hela två dagar..Fast vi har prov också, vilket inte är så skoj. I datakunskap, excel. Usch:(
Just nu, borde jag typ sova..eller i alla fall ha stängt av datorn. Istället sitter jag och pratar med Per och Korre på skype, vilket är mycket skoj. Per har skrivit en fortsättning på min Klicknovell, den var mycket skoj att läsa, och jag är rätt imponerad av att han kom ihåg att jag gillar House..
Som sagt, imorrn är det måndag. Upp tidigt igen, jobbigt. Åka buss till stan, jobbigt. Byta buss, åka mer buss, jobbigt. Sen blire lite mer skoj, när man kommer till skolan..fast sen kommer dryg lärare med prov, jobbigt. Sen kanske de blir en skojsig dag. De får man se..
Nu äre slut på det här flumminlägget, godnatt på alla som orkat läsa.
// Camilla
1 dm hår fattigare och annat skojsigt
Haha, idag var det äntligen dags att klippa bort lite av mitt underbara (läs hemskt långa) hår:) Det blev ca. 12 cm kortare, vilket jag helt enkelt älskar! Sen om det blev snyggt eller inte, det får väl folket i skolan avgöra imorrn. Rätt nöjd just nu, även om jag säkert kommer hata hela håret när jag kommer till skolan imorgon.
Idag var första dagen i skolan igen efter lovet, vilket var underbart. Haha, jag har nog inte insett hur grymt osocial jag varit under lovet, men jag tror jag tog ikapp det idag. Lite i alla fall. Dagen startade med att man fick skjuts till skolan av Korres syrra som har körkort nu förtiden:D Mycket lycklig blev jag redan då. Efter det, berättade jag för Korre om en otroligt rolig dröm jag haft. Nej, jag tänker inte berätta den här. Den är helt enkelt för speciell för det. Det finns få personer som uppriktigt skulle förstå det roliga, folk med samma sjukt låga humor som vi. Men såklart har det med Svampbob och Patric att göra^^
Fysiken var riktigt skoj för att vara fysik, eftersom jag kunde (!) lösa uppgifter. Speciellt skoj var det när jag glatt trycker in siffror på miniräknaren, får rätt svar och är skitglad. Sen frågar Korre: vilken formel? Och jag blir helt tom. För jag visste inte, jag visste bara att de sifforna borde man använda så..Så Korre fick sitta och förklara varför man använde den formeln sen:D Haha, det är tur att hon kan förklara så jag förstår, det är många problem som försvunnit tack vare det.
Franskan, dramat och matten idag var urtråkigt. Däremellan fanns det dock saker som vägde upp. En social, glad Patric, tillsammans med en lika glad Svampbob blir alltid bra. Sen var många andra människor väldigt glada också, av olika anledningar. Det är extra skoj att alla är glada. Vi blir de glada små datanördarna.
Nu ska jag typ..byta om och gå och visa min kanin att jag vet att hon finns XD Det kanske är bra..sen ska jag..plugga.
Usch, för att ha datakunskapsprov. Sen ska man kanske nörda lite TM också.. Och SOVA! Det får man inte glömma, det är mycket viktigt för mej..
Puss på folket och tack för att ni finns! <3
Idag var första dagen i skolan igen efter lovet, vilket var underbart. Haha, jag har nog inte insett hur grymt osocial jag varit under lovet, men jag tror jag tog ikapp det idag. Lite i alla fall. Dagen startade med att man fick skjuts till skolan av Korres syrra som har körkort nu förtiden:D Mycket lycklig blev jag redan då. Efter det, berättade jag för Korre om en otroligt rolig dröm jag haft. Nej, jag tänker inte berätta den här. Den är helt enkelt för speciell för det. Det finns få personer som uppriktigt skulle förstå det roliga, folk med samma sjukt låga humor som vi. Men såklart har det med Svampbob och Patric att göra^^
Fysiken var riktigt skoj för att vara fysik, eftersom jag kunde (!) lösa uppgifter. Speciellt skoj var det när jag glatt trycker in siffror på miniräknaren, får rätt svar och är skitglad. Sen frågar Korre: vilken formel? Och jag blir helt tom. För jag visste inte, jag visste bara att de sifforna borde man använda så..Så Korre fick sitta och förklara varför man använde den formeln sen:D Haha, det är tur att hon kan förklara så jag förstår, det är många problem som försvunnit tack vare det.
Franskan, dramat och matten idag var urtråkigt. Däremellan fanns det dock saker som vägde upp. En social, glad Patric, tillsammans med en lika glad Svampbob blir alltid bra. Sen var många andra människor väldigt glada också, av olika anledningar. Det är extra skoj att alla är glada. Vi blir de glada små datanördarna.
Nu ska jag typ..byta om och gå och visa min kanin att jag vet att hon finns XD Det kanske är bra..sen ska jag..plugga.
Usch, för att ha datakunskapsprov. Sen ska man kanske nörda lite TM också.. Och SOVA! Det får man inte glömma, det är mycket viktigt för mej..
Puss på folket och tack för att ni finns! <3
Fri död
Här kommer då novellen Fri Död som jag skrivit..
Hon var gammal nu, det kändes i hela kroppen. Utseendemässigt och i antalet födelsedagar var hon inte alls gammal, bara runt 18. I själva verket var det inte alls länge sen hon blivit myndig. Men hennes kropp var gammal, på grund av den sjukdom som härjade i den. Idag, efter ännu ett besök hos ännu en doktor var hoppet mindre än någonsin. Om hon nu någonsin haft något hopp, det var länge sedan hon insett att doktorerna inget kunde göra. Hennes liv hade blivit till ett långsamt accepterande av hennes sjukdom. Hade det funnits minsta hopp, då hade hon kämpat. Nu hade hon kämpat på sitt sätt, kämpat sig till det liv hon ville ha så länge hon levde. Människor skulle kanske inte beundra henne för hennes kämparglöd och ovilja att ge vika för sjukdomen, men det spelade inte så stor roll. Det som spelade roll var att hon själv var nöjd med det hon uträttat. Så vitt alla visste var hon också nöjd och glad med allt hon gjort. Under det senaste året hade hon förverkligat alla saker hon velat göra innan det var för sent. Hon hade haft tur, orken hade räckt till och det mesta hade hunnits med. Till hennes föräldrars ilska, men till hennes egen belåtenhet, hade hon inte sökt in på något gymnasium när det varit dags för det. Redan då hade hon insett, även om ingen annan ville acceptera det, att hon inte skulle bli frisk. Vad var det då för mening med att ta upp en plats på en utbildning som hon sedan inte skulle behöva? I hennes ögon fanns det helt enkelt ingen som helst mening med det.
Hon kunde känna att det var på gång nu. Snart skulle hennes hjärta inte längre orka hålla igång hennes kropp. Snart skulle hon ligga nergrävd under jorden och bara en sten med text skulle berätta om hennes korta stund på jorden. Hon visste vad som skulle stå på den där stenen. Älskad, Saknad. För evigt i våra minnen. Det var hennes föräldrar som främst ville ha den inskriften, men också Marcus ville det. Marcus. Så fort hon tänkte hans namn fylldes ögonen med tårar, samtidigt som hon såg hans leende ansikte framför sig. Marcus, som hade de blåaste ögon hon någonsin sett. Hur skulle Marcus klara sig när hon var borta? Det gick inte att föreställa sig Marcus ensam, och efter hans ihärdiga prat, ensam utan henne. Det var nog det som plågade henne mest, känslan av att bara lämna Marcus i sticket och låta honom klara sig helt själv. De var bara 18, men hade varit ett par i flera år. Redan från början var det klart, ingen av dem mådde riktigt bra utan den andre. Och nu, nu skulle hon lämna honom, utan att ens ha ett val. Utan att överhuvudtaget ha något att säga till om. Marcus hade alltid försökt trösta henne med att inget förhållande är felfritt, om man som de funkar perfekt ihop så måste något till för att skapa olycka. I deras fall, ja då blev de av döden skilda åt efter alltför kort tid.
När hon började gå längs med gatan för att komma till bilen hennes far köpt åt henne på artonårsdagen for tankarna iväg igen. Inte till Marcus den här gången, inte heller till något av de andra ämnena som brukade ta av hennes energi. Nej, den här gången for tankarna till den varelse som betydde mest för henne i hela världen. Det här var en tanke hon aldrig vågat tänka förut, hennes enda frist från sjukdomen. Hon ville inte tänka på det nu heller, det gjorde alltför ont. Men vad kan man mot tankar göra när de tränger sig på hela tiden? Det var bara att ge upp och låta tankarna komma. Tankarna på hennes bästa vän. Den enda som absolut inte skulle förstå varför hon försvann, och den enda som hon med hundra procents säkerhet visste inte skulle klara av det. Grå som stål, med spelande muskler under huden och ögon som alltid var klara och nyfikna på omvärlden, var Esco allt hon någonsin drömt om. Han var allt hon någonsin drömt om och lite till. Esco var den som hjälpt henne mest under alla år hon varit sjuk. Han lyssnade, med spetsade öron och nyfiken blick. Visserligen kunde han inte svara, men ibland är känslan av att någon lyssnar tillräcklig. Oftast är det bara det som behövs, en lyssnande själ som med sin närvaro visar att det du har att säga är viktigt. Esco var den som förde ljus tillbaka till hennes liv när hon just fått veta att hon var sjuk, han var den som gjorde hennes liv värt att leva. Han hade alltid funnits där, till och med innan Marcus kom in i bilden. Det var skillnad på Marcus och Esco. Marcus var duktig på att lyssna, men han skulle alltid försöka ge svar på frågor och säga något till tröst. Esco kunde inte det, han kunde bara lyssna och med sin värme bry sig. Hos Esco hade hon alltid rätt, oavsett vad hon sa och kunde tänka igenom saker högt utan att någon annan la sig i.
När hon satte sig i bilen och startade den råkade hon kasta en snabb blick i spegeln. Det var något hon brukade undvika annars, för på grund av sin dåliga hälsa såg hon inte alltför bra ut. Hennes ansikte hade något av den där ihåligheten som man får av långvarig sjukdom och hon hade svarta ringar under ögonen. Håret som hon alltid älskat, var nu nästan helt borta. Det klassiska syndromet på att man var sjuk och fick behandling. Hon hatade det, det var ytterligare ett bevis på att hon var sjuk. Marcus fortsatte att upprepa hur vacker hon var, men det var länge sen hon trodde honom. Hon kunde inte blunda för sanningen, hon hade förändrats en hel del det senaste året. Bilen startade och hon körde långsamt hemåt. Idag var en av de få dagar hon var helt ensam, annars hade hon alltid någon runt sig. Alla var de oroliga att hon skulle kollapsa helt plötsligt, att kroppen skulle sluta fungera fullständigt. Men hon visste, när det var dags, då skulle hon känna det. Det kunde ingen annan förstå, men hon kände sin kropp och framförallt visste hon hur den reagerade på sjukdomen. Det var en av de få fördelarna med en sjukdom som fanns där i flera år. Man lärde känna den, lärde sig att respektera den, men framför allt lärde man sig att avsky varje minut som sjukdomen gjorde en svagare och svagare.
Det första som mötte henne i hallen när hon kom hem var ett gigantiskt foto på Esco. Den stora, grå hingsten forsade fram i full galopp rakt emot fotografen, med öronen spetsade och ögonen lysande av glädje. Synen av hennes hingst så lycklig, och minnet av den dagen fick murarna att brista och hon brast i gråt. Med ens kändes allt så orättvist. Varför skulle just hon drabbas? Hon som precis skulle starta det riktiga livet som vuxen tillsammans med sin underbara pojkvän. Bilden av Esco stod för allt hon förlorat i och med sjukdomens förlopp och för första gången erkände hon för sig själv att hon var rädd. Rädd för att dö och lämna allt som livet hade att erbjuda bakom sig. Återigen råkade hon kasta en blick i en spegel på väg mot sovrummet. Hennes spegelbild såg exakt likadan ut som i bilen, enda skillnaden var att ögonens självsäkra sken nu kryddades med rädsla. Dessutom rann tårarna längs hennes vita kinder.
I samma sekund som hon satte sig på den breda sängen i sovrummet kände hon det. Kroppen kändes helt urkramad, på ett sätt som den aldrig gjort förut. Visst hade hon varit trött och sliten, mediciners biverkningar var trots allt inte att man blev en liten solstråle. Det här var annorlunda, det här var onaturligt och skrämmande. I samma sekund som hon insåg vad som hände, insåg hon också hur hon ville sluta sina dagar. Svaret var så uppenbart och fanns precis framför henne. Hur kunde hon ha varit så blind att hon inte sett det förrän nu, när det nästan var försent?
Hjärtat kämpade på så hårt det bara kunde, när hon med beslutsamma steg gick mot hingstens box. Hon hann precis få tag i kanten på boxdörren, innan hon vacklade till. Varför gick det så snabbt nu? För bara en timme sedan mådde hon hur bra som helst. Eller, så bra man nu kan må med en sjukdom som härjar i kroppen och när man vet att man ska dö. Esco stack nyfiket ut huvudet och snusade henne i håret. Den varma luften och förnimmelsen av hans mule ovanför hennes huvud gav henne styrkan att fortsätta. Det, och en envis röst i hennes huvud som berättade för henne att så här skulle det inte sluta. Hennes hjärta klarade några timmar till. Ytterligare en tanke kom farande. Dessutom, ville hon att Marcus skulle hinna fram. Det kändes inte rätt att ta farväl av den här världen med bara Esco närvarande. Hon ville att Marcus skulle vara med, så mycket var hon skyldig honom.
När de kom ut, sken solen och det fanns inte ett moln på himlen. Den korta vilan hade gjort att hon återfått styrkan i kroppen och hon orkade vara sig själv. Esco följde henne som en skugga, det var en stärkande känsla att veta att han litade så fullkomligt på henne att han kunde gå fri bakom henne. Med ett lite leende, glad åt att hon lärt honom tricket, vände hon sig om och bad honom gå ner på knä. Det var en mäktig syn att se den stora, grå hingsten böja på frambenen och buga för sin älskade människa. Den vita manen föll framåt i vågor över hans muskulösa hals, men det var också det enda som rörde sig. Hingsten väntade, på något sätt visste han att hon var svag och det sista han ville var att skada henne. När hon väl satt på hans rygg, bad hon honom med ett lätt tryck i sidan att resa sig upp. Han gjorde det, och i nästa sekund var de på väg. På väg bort från allt. Den varma vinden smekte hennes ansikte och blåste bort håret ur ögonen. För första gången på länge kände hon sig fri. Fri från allt.
När Esco började galoppera snabbare, höll hon inte tillbaka honom utan lät honom springa. Hon försvann snart in i glömskans land och var bara medveten om hingstens muskler som rörde sig under henne då han tog ut stegen ytterligare. När han äntligen stannade, insåg hon att hon hållit andan och hon skyndade sig att be honom böja sig ner. Hennes livskraft rann ifrån henne allt snabbare, det var som om den här sista ridturen tagit bort de sista reserverna. När hon kommit av hingsten, sjönk hon ihop på marken bredvid Esco. Det svartnade för ögonen på henne och hon orkade inte ens lyfta armen för att ge hingsten en sista klapp. Sekunden innan hon slöt ögonen, hörde hon någon skrika, ett skräckslaget skrik, fyllt av sorg.
Med en kraftansträngning kom hon tillbaka till livet, i samma sekund som Marcus hann fram till henne och slängde sig ner på knä bredvid henne. Hans sorgsna blick sa allt, det här var på riktigt och han visste vad som skulle ske. Hon kände en mjuk mule försiktigt buffa henne på axeln och log ett litet, mjukt leende. De två som betydde mest av alla för henne var här hos henne. Det var här det skulle sluta, när känslan av hingsten som rörde sig under henne fortfarande fanns kvar och hon befann sig där hon älskade att vara. Marcus armar som beskyddande höll om henne, viskade att han älskade henne. Det sista hon uppfattade innan hon dog var kärleken som strömmade från de båda till henne.
Hon var gammal nu, det kändes i hela kroppen. Utseendemässigt och i antalet födelsedagar var hon inte alls gammal, bara runt 18. I själva verket var det inte alls länge sen hon blivit myndig. Men hennes kropp var gammal, på grund av den sjukdom som härjade i den. Idag, efter ännu ett besök hos ännu en doktor var hoppet mindre än någonsin. Om hon nu någonsin haft något hopp, det var länge sedan hon insett att doktorerna inget kunde göra. Hennes liv hade blivit till ett långsamt accepterande av hennes sjukdom. Hade det funnits minsta hopp, då hade hon kämpat. Nu hade hon kämpat på sitt sätt, kämpat sig till det liv hon ville ha så länge hon levde. Människor skulle kanske inte beundra henne för hennes kämparglöd och ovilja att ge vika för sjukdomen, men det spelade inte så stor roll. Det som spelade roll var att hon själv var nöjd med det hon uträttat. Så vitt alla visste var hon också nöjd och glad med allt hon gjort. Under det senaste året hade hon förverkligat alla saker hon velat göra innan det var för sent. Hon hade haft tur, orken hade räckt till och det mesta hade hunnits med. Till hennes föräldrars ilska, men till hennes egen belåtenhet, hade hon inte sökt in på något gymnasium när det varit dags för det. Redan då hade hon insett, även om ingen annan ville acceptera det, att hon inte skulle bli frisk. Vad var det då för mening med att ta upp en plats på en utbildning som hon sedan inte skulle behöva? I hennes ögon fanns det helt enkelt ingen som helst mening med det.
Hon kunde känna att det var på gång nu. Snart skulle hennes hjärta inte längre orka hålla igång hennes kropp. Snart skulle hon ligga nergrävd under jorden och bara en sten med text skulle berätta om hennes korta stund på jorden. Hon visste vad som skulle stå på den där stenen. Älskad, Saknad. För evigt i våra minnen. Det var hennes föräldrar som främst ville ha den inskriften, men också Marcus ville det. Marcus. Så fort hon tänkte hans namn fylldes ögonen med tårar, samtidigt som hon såg hans leende ansikte framför sig. Marcus, som hade de blåaste ögon hon någonsin sett. Hur skulle Marcus klara sig när hon var borta? Det gick inte att föreställa sig Marcus ensam, och efter hans ihärdiga prat, ensam utan henne. Det var nog det som plågade henne mest, känslan av att bara lämna Marcus i sticket och låta honom klara sig helt själv. De var bara 18, men hade varit ett par i flera år. Redan från början var det klart, ingen av dem mådde riktigt bra utan den andre. Och nu, nu skulle hon lämna honom, utan att ens ha ett val. Utan att överhuvudtaget ha något att säga till om. Marcus hade alltid försökt trösta henne med att inget förhållande är felfritt, om man som de funkar perfekt ihop så måste något till för att skapa olycka. I deras fall, ja då blev de av döden skilda åt efter alltför kort tid.
När hon började gå längs med gatan för att komma till bilen hennes far köpt åt henne på artonårsdagen for tankarna iväg igen. Inte till Marcus den här gången, inte heller till något av de andra ämnena som brukade ta av hennes energi. Nej, den här gången for tankarna till den varelse som betydde mest för henne i hela världen. Det här var en tanke hon aldrig vågat tänka förut, hennes enda frist från sjukdomen. Hon ville inte tänka på det nu heller, det gjorde alltför ont. Men vad kan man mot tankar göra när de tränger sig på hela tiden? Det var bara att ge upp och låta tankarna komma. Tankarna på hennes bästa vän. Den enda som absolut inte skulle förstå varför hon försvann, och den enda som hon med hundra procents säkerhet visste inte skulle klara av det. Grå som stål, med spelande muskler under huden och ögon som alltid var klara och nyfikna på omvärlden, var Esco allt hon någonsin drömt om. Han var allt hon någonsin drömt om och lite till. Esco var den som hjälpt henne mest under alla år hon varit sjuk. Han lyssnade, med spetsade öron och nyfiken blick. Visserligen kunde han inte svara, men ibland är känslan av att någon lyssnar tillräcklig. Oftast är det bara det som behövs, en lyssnande själ som med sin närvaro visar att det du har att säga är viktigt. Esco var den som förde ljus tillbaka till hennes liv när hon just fått veta att hon var sjuk, han var den som gjorde hennes liv värt att leva. Han hade alltid funnits där, till och med innan Marcus kom in i bilden. Det var skillnad på Marcus och Esco. Marcus var duktig på att lyssna, men han skulle alltid försöka ge svar på frågor och säga något till tröst. Esco kunde inte det, han kunde bara lyssna och med sin värme bry sig. Hos Esco hade hon alltid rätt, oavsett vad hon sa och kunde tänka igenom saker högt utan att någon annan la sig i.
När hon satte sig i bilen och startade den råkade hon kasta en snabb blick i spegeln. Det var något hon brukade undvika annars, för på grund av sin dåliga hälsa såg hon inte alltför bra ut. Hennes ansikte hade något av den där ihåligheten som man får av långvarig sjukdom och hon hade svarta ringar under ögonen. Håret som hon alltid älskat, var nu nästan helt borta. Det klassiska syndromet på att man var sjuk och fick behandling. Hon hatade det, det var ytterligare ett bevis på att hon var sjuk. Marcus fortsatte att upprepa hur vacker hon var, men det var länge sen hon trodde honom. Hon kunde inte blunda för sanningen, hon hade förändrats en hel del det senaste året. Bilen startade och hon körde långsamt hemåt. Idag var en av de få dagar hon var helt ensam, annars hade hon alltid någon runt sig. Alla var de oroliga att hon skulle kollapsa helt plötsligt, att kroppen skulle sluta fungera fullständigt. Men hon visste, när det var dags, då skulle hon känna det. Det kunde ingen annan förstå, men hon kände sin kropp och framförallt visste hon hur den reagerade på sjukdomen. Det var en av de få fördelarna med en sjukdom som fanns där i flera år. Man lärde känna den, lärde sig att respektera den, men framför allt lärde man sig att avsky varje minut som sjukdomen gjorde en svagare och svagare.
Det första som mötte henne i hallen när hon kom hem var ett gigantiskt foto på Esco. Den stora, grå hingsten forsade fram i full galopp rakt emot fotografen, med öronen spetsade och ögonen lysande av glädje. Synen av hennes hingst så lycklig, och minnet av den dagen fick murarna att brista och hon brast i gråt. Med ens kändes allt så orättvist. Varför skulle just hon drabbas? Hon som precis skulle starta det riktiga livet som vuxen tillsammans med sin underbara pojkvän. Bilden av Esco stod för allt hon förlorat i och med sjukdomens förlopp och för första gången erkände hon för sig själv att hon var rädd. Rädd för att dö och lämna allt som livet hade att erbjuda bakom sig. Återigen råkade hon kasta en blick i en spegel på väg mot sovrummet. Hennes spegelbild såg exakt likadan ut som i bilen, enda skillnaden var att ögonens självsäkra sken nu kryddades med rädsla. Dessutom rann tårarna längs hennes vita kinder.
I samma sekund som hon satte sig på den breda sängen i sovrummet kände hon det. Kroppen kändes helt urkramad, på ett sätt som den aldrig gjort förut. Visst hade hon varit trött och sliten, mediciners biverkningar var trots allt inte att man blev en liten solstråle. Det här var annorlunda, det här var onaturligt och skrämmande. I samma sekund som hon insåg vad som hände, insåg hon också hur hon ville sluta sina dagar. Svaret var så uppenbart och fanns precis framför henne. Hur kunde hon ha varit så blind att hon inte sett det förrän nu, när det nästan var försent?
Hjärtat kämpade på så hårt det bara kunde, när hon med beslutsamma steg gick mot hingstens box. Hon hann precis få tag i kanten på boxdörren, innan hon vacklade till. Varför gick det så snabbt nu? För bara en timme sedan mådde hon hur bra som helst. Eller, så bra man nu kan må med en sjukdom som härjar i kroppen och när man vet att man ska dö. Esco stack nyfiket ut huvudet och snusade henne i håret. Den varma luften och förnimmelsen av hans mule ovanför hennes huvud gav henne styrkan att fortsätta. Det, och en envis röst i hennes huvud som berättade för henne att så här skulle det inte sluta. Hennes hjärta klarade några timmar till. Ytterligare en tanke kom farande. Dessutom, ville hon att Marcus skulle hinna fram. Det kändes inte rätt att ta farväl av den här världen med bara Esco närvarande. Hon ville att Marcus skulle vara med, så mycket var hon skyldig honom.
När de kom ut, sken solen och det fanns inte ett moln på himlen. Den korta vilan hade gjort att hon återfått styrkan i kroppen och hon orkade vara sig själv. Esco följde henne som en skugga, det var en stärkande känsla att veta att han litade så fullkomligt på henne att han kunde gå fri bakom henne. Med ett lite leende, glad åt att hon lärt honom tricket, vände hon sig om och bad honom gå ner på knä. Det var en mäktig syn att se den stora, grå hingsten böja på frambenen och buga för sin älskade människa. Den vita manen föll framåt i vågor över hans muskulösa hals, men det var också det enda som rörde sig. Hingsten väntade, på något sätt visste han att hon var svag och det sista han ville var att skada henne. När hon väl satt på hans rygg, bad hon honom med ett lätt tryck i sidan att resa sig upp. Han gjorde det, och i nästa sekund var de på väg. På väg bort från allt. Den varma vinden smekte hennes ansikte och blåste bort håret ur ögonen. För första gången på länge kände hon sig fri. Fri från allt.
När Esco började galoppera snabbare, höll hon inte tillbaka honom utan lät honom springa. Hon försvann snart in i glömskans land och var bara medveten om hingstens muskler som rörde sig under henne då han tog ut stegen ytterligare. När han äntligen stannade, insåg hon att hon hållit andan och hon skyndade sig att be honom böja sig ner. Hennes livskraft rann ifrån henne allt snabbare, det var som om den här sista ridturen tagit bort de sista reserverna. När hon kommit av hingsten, sjönk hon ihop på marken bredvid Esco. Det svartnade för ögonen på henne och hon orkade inte ens lyfta armen för att ge hingsten en sista klapp. Sekunden innan hon slöt ögonen, hörde hon någon skrika, ett skräckslaget skrik, fyllt av sorg.
Med en kraftansträngning kom hon tillbaka till livet, i samma sekund som Marcus hann fram till henne och slängde sig ner på knä bredvid henne. Hans sorgsna blick sa allt, det här var på riktigt och han visste vad som skulle ske. Hon kände en mjuk mule försiktigt buffa henne på axeln och log ett litet, mjukt leende. De två som betydde mest av alla för henne var här hos henne. Det var här det skulle sluta, när känslan av hingsten som rörde sig under henne fortfarande fanns kvar och hon befann sig där hon älskade att vara. Marcus armar som beskyddande höll om henne, viskade att han älskade henne. Det sista hon uppfattade innan hon dog var kärleken som strömmade från de båda till henne.
Nej, det är inte jag som har problem, det är du!
Min morbrors teori är skoj. Hans motto verkar vara: Utgå från att alla andra är idioter. I alla fall brukar de flesta av hans historier börja med just det. "Tänk er att alla andra är idioter. " Det är ju faktiskt rätt bra, för om man tänker så kan ju allt du gör i princip bara bli bra,eftersom bara du fattar vad du menar. Så så sett är det hur bra som helst. Problemet med det är väl att det kanske inte stämmer. Fast, om man skiter i det och verkligen tror på det, så blir det ju skitbra helt enkelt!
Jag är väldigt inne på motton hela tiden, jag har ägnat ungefär ett halvår åt att försöka hitta det perfekta mottot för mig, utan att lyckats. Om jag hittar ett som passar, så passar det bara för stunden. Sedan händer det något, så att jag är på ett helt annat humör och då är det mottot helt fel. Så jag letar, har en känsla av att jag redan sprungit över det en gång eller två, men kommer aldrig ihåg när eller hur, så att jag kan komma ihåg själva mottot.. Rätt typiskt mig faktiskt..
Imorgon blir det till att träffa Titti, det ska bli mkt skoj. Sen på måndag ska jag in till stan och träffa Rust, de blir också skojsigt. Har inte träffat ngn av dem på lääänge.
Jag är väldigt inne på motton hela tiden, jag har ägnat ungefär ett halvår åt att försöka hitta det perfekta mottot för mig, utan att lyckats. Om jag hittar ett som passar, så passar det bara för stunden. Sedan händer det något, så att jag är på ett helt annat humör och då är det mottot helt fel. Så jag letar, har en känsla av att jag redan sprungit över det en gång eller två, men kommer aldrig ihåg när eller hur, så att jag kan komma ihåg själva mottot.. Rätt typiskt mig faktiskt..
Imorgon blir det till att träffa Titti, det ska bli mkt skoj. Sen på måndag ska jag in till stan och träffa Rust, de blir också skojsigt. Har inte träffat ngn av dem på lääänge.
Nu blir det att säga ja
Nu när 2008 är slut, kan man bara konstatera: Så här blev det. Inför varje nytt år tänker jag: Hur ska det här året bli? självklart har jag också en massa förhoppningar. Under 2008 blev mycket som jag hoppats på, men en hel del blev annorlunda också. Vilket som blev vad tänker jag inte gå in på, det får folk helt enkelt försöka lista ut själva. Nu tänker jag inte skriva mer om 2008, utan det får bli lämnad som det är. Tack och hej till det året, hej till det här.
Känner mej lite halvflumm idag, alltså kommer det här inte bli så seriöst. Men jag gör mitt bästa.
Nu är det 5 dagar kvar av lovet, på onsdag ska man tillbaka till A10, och allt vad det innebär. Det ska bli kul att träffa allt folk igen, man har saknat en hel del av dem under lovet. Jo, jag tror nog att jag saknat nästan alla faktiskt. Fast vissa har man ju träffat också, så dom har man inte saknat lika mycket^^
Angeliqa, jag och Sara var på Yes Man häromdagen. Vi skulle ha gått på Twilight egentligen, men den var utsåld! Haha, Angeliqa var flumm hela tiden och jag var inte sen att hänga på. Sara fick stå ut med oss, hur mycket vi än skrattade. Hon var trevlig, Sara. Första gången jag träffade henne, men det var en skoj människa. Filmen var bra, den var faktiskt rolig, jag skrattade inte bara för att jag var flumm. Funderat lite på om jag kanske ska börja göra som han i filmen och säga ja till allt? Fast..kanske inte precis allt. Men lite mer än jag säger ja till nu, det vore trevligt kanske? Haha, jo, men det blir nog bra..kan bli lite av ett nyårslöfte, som kommer så här i efterhand. Eller något sånt.
Här kommer ett bevis på att jag är paranoid. Vaknade på morgonen, hörde hur någonting bromsade in utanför huset och var i nästa sekund klarvaken. Den enda tanken som for genom huvudet var: "FAN! jag har missat bussen!.."
Så gick det några sekunder, då jag tänkte igenom situationen. Eller, om jag tänkte alls. Iaf kommer jag fram till att det inte alls är bussen som stannat, utan sopbilen. Enbart att ha tagit fel på de sakerna är lite läskigt. I nästa sekund inser jag dessutom att jag har lov och inte behöver gå upp en viss tid. Det är ännu mer läskigt, eftersom lediga dagar är något jag brukar ha koll på. Så, jo, lite paranoid är jag.
Sådär, nu är det slut på det halvflummiga blogginlägget.
Känner mej lite halvflumm idag, alltså kommer det här inte bli så seriöst. Men jag gör mitt bästa.
Nu är det 5 dagar kvar av lovet, på onsdag ska man tillbaka till A10, och allt vad det innebär. Det ska bli kul att träffa allt folk igen, man har saknat en hel del av dem under lovet. Jo, jag tror nog att jag saknat nästan alla faktiskt. Fast vissa har man ju träffat också, så dom har man inte saknat lika mycket^^
Angeliqa, jag och Sara var på Yes Man häromdagen. Vi skulle ha gått på Twilight egentligen, men den var utsåld! Haha, Angeliqa var flumm hela tiden och jag var inte sen att hänga på. Sara fick stå ut med oss, hur mycket vi än skrattade. Hon var trevlig, Sara. Första gången jag träffade henne, men det var en skoj människa. Filmen var bra, den var faktiskt rolig, jag skrattade inte bara för att jag var flumm. Funderat lite på om jag kanske ska börja göra som han i filmen och säga ja till allt? Fast..kanske inte precis allt. Men lite mer än jag säger ja till nu, det vore trevligt kanske? Haha, jo, men det blir nog bra..kan bli lite av ett nyårslöfte, som kommer så här i efterhand. Eller något sånt.
Här kommer ett bevis på att jag är paranoid. Vaknade på morgonen, hörde hur någonting bromsade in utanför huset och var i nästa sekund klarvaken. Den enda tanken som for genom huvudet var: "FAN! jag har missat bussen!.."
Så gick det några sekunder, då jag tänkte igenom situationen. Eller, om jag tänkte alls. Iaf kommer jag fram till att det inte alls är bussen som stannat, utan sopbilen. Enbart att ha tagit fel på de sakerna är lite läskigt. I nästa sekund inser jag dessutom att jag har lov och inte behöver gå upp en viss tid. Det är ännu mer läskigt, eftersom lediga dagar är något jag brukar ha koll på. Så, jo, lite paranoid är jag.
Sådär, nu är det slut på det halvflummiga blogginlägget.
