Fri död
Här kommer då novellen Fri Död som jag skrivit..
Hon var gammal nu, det kändes i hela kroppen. Utseendemässigt och i antalet födelsedagar var hon inte alls gammal, bara runt 18. I själva verket var det inte alls länge sen hon blivit myndig. Men hennes kropp var gammal, på grund av den sjukdom som härjade i den. Idag, efter ännu ett besök hos ännu en doktor var hoppet mindre än någonsin. Om hon nu någonsin haft något hopp, det var länge sedan hon insett att doktorerna inget kunde göra. Hennes liv hade blivit till ett långsamt accepterande av hennes sjukdom. Hade det funnits minsta hopp, då hade hon kämpat. Nu hade hon kämpat på sitt sätt, kämpat sig till det liv hon ville ha så länge hon levde. Människor skulle kanske inte beundra henne för hennes kämparglöd och ovilja att ge vika för sjukdomen, men det spelade inte så stor roll. Det som spelade roll var att hon själv var nöjd med det hon uträttat. Så vitt alla visste var hon också nöjd och glad med allt hon gjort. Under det senaste året hade hon förverkligat alla saker hon velat göra innan det var för sent. Hon hade haft tur, orken hade räckt till och det mesta hade hunnits med. Till hennes föräldrars ilska, men till hennes egen belåtenhet, hade hon inte sökt in på något gymnasium när det varit dags för det. Redan då hade hon insett, även om ingen annan ville acceptera det, att hon inte skulle bli frisk. Vad var det då för mening med att ta upp en plats på en utbildning som hon sedan inte skulle behöva? I hennes ögon fanns det helt enkelt ingen som helst mening med det.
Hon kunde känna att det var på gång nu. Snart skulle hennes hjärta inte längre orka hålla igång hennes kropp. Snart skulle hon ligga nergrävd under jorden och bara en sten med text skulle berätta om hennes korta stund på jorden. Hon visste vad som skulle stå på den där stenen. Älskad, Saknad. För evigt i våra minnen. Det var hennes föräldrar som främst ville ha den inskriften, men också Marcus ville det. Marcus. Så fort hon tänkte hans namn fylldes ögonen med tårar, samtidigt som hon såg hans leende ansikte framför sig. Marcus, som hade de blåaste ögon hon någonsin sett. Hur skulle Marcus klara sig när hon var borta? Det gick inte att föreställa sig Marcus ensam, och efter hans ihärdiga prat, ensam utan henne. Det var nog det som plågade henne mest, känslan av att bara lämna Marcus i sticket och låta honom klara sig helt själv. De var bara 18, men hade varit ett par i flera år. Redan från början var det klart, ingen av dem mådde riktigt bra utan den andre. Och nu, nu skulle hon lämna honom, utan att ens ha ett val. Utan att överhuvudtaget ha något att säga till om. Marcus hade alltid försökt trösta henne med att inget förhållande är felfritt, om man som de funkar perfekt ihop så måste något till för att skapa olycka. I deras fall, ja då blev de av döden skilda åt efter alltför kort tid.
När hon började gå längs med gatan för att komma till bilen hennes far köpt åt henne på artonårsdagen for tankarna iväg igen. Inte till Marcus den här gången, inte heller till något av de andra ämnena som brukade ta av hennes energi. Nej, den här gången for tankarna till den varelse som betydde mest för henne i hela världen. Det här var en tanke hon aldrig vågat tänka förut, hennes enda frist från sjukdomen. Hon ville inte tänka på det nu heller, det gjorde alltför ont. Men vad kan man mot tankar göra när de tränger sig på hela tiden? Det var bara att ge upp och låta tankarna komma. Tankarna på hennes bästa vän. Den enda som absolut inte skulle förstå varför hon försvann, och den enda som hon med hundra procents säkerhet visste inte skulle klara av det. Grå som stål, med spelande muskler under huden och ögon som alltid var klara och nyfikna på omvärlden, var Esco allt hon någonsin drömt om. Han var allt hon någonsin drömt om och lite till. Esco var den som hjälpt henne mest under alla år hon varit sjuk. Han lyssnade, med spetsade öron och nyfiken blick. Visserligen kunde han inte svara, men ibland är känslan av att någon lyssnar tillräcklig. Oftast är det bara det som behövs, en lyssnande själ som med sin närvaro visar att det du har att säga är viktigt. Esco var den som förde ljus tillbaka till hennes liv när hon just fått veta att hon var sjuk, han var den som gjorde hennes liv värt att leva. Han hade alltid funnits där, till och med innan Marcus kom in i bilden. Det var skillnad på Marcus och Esco. Marcus var duktig på att lyssna, men han skulle alltid försöka ge svar på frågor och säga något till tröst. Esco kunde inte det, han kunde bara lyssna och med sin värme bry sig. Hos Esco hade hon alltid rätt, oavsett vad hon sa och kunde tänka igenom saker högt utan att någon annan la sig i.
När hon satte sig i bilen och startade den råkade hon kasta en snabb blick i spegeln. Det var något hon brukade undvika annars, för på grund av sin dåliga hälsa såg hon inte alltför bra ut. Hennes ansikte hade något av den där ihåligheten som man får av långvarig sjukdom och hon hade svarta ringar under ögonen. Håret som hon alltid älskat, var nu nästan helt borta. Det klassiska syndromet på att man var sjuk och fick behandling. Hon hatade det, det var ytterligare ett bevis på att hon var sjuk. Marcus fortsatte att upprepa hur vacker hon var, men det var länge sen hon trodde honom. Hon kunde inte blunda för sanningen, hon hade förändrats en hel del det senaste året. Bilen startade och hon körde långsamt hemåt. Idag var en av de få dagar hon var helt ensam, annars hade hon alltid någon runt sig. Alla var de oroliga att hon skulle kollapsa helt plötsligt, att kroppen skulle sluta fungera fullständigt. Men hon visste, när det var dags, då skulle hon känna det. Det kunde ingen annan förstå, men hon kände sin kropp och framförallt visste hon hur den reagerade på sjukdomen. Det var en av de få fördelarna med en sjukdom som fanns där i flera år. Man lärde känna den, lärde sig att respektera den, men framför allt lärde man sig att avsky varje minut som sjukdomen gjorde en svagare och svagare.
Det första som mötte henne i hallen när hon kom hem var ett gigantiskt foto på Esco. Den stora, grå hingsten forsade fram i full galopp rakt emot fotografen, med öronen spetsade och ögonen lysande av glädje. Synen av hennes hingst så lycklig, och minnet av den dagen fick murarna att brista och hon brast i gråt. Med ens kändes allt så orättvist. Varför skulle just hon drabbas? Hon som precis skulle starta det riktiga livet som vuxen tillsammans med sin underbara pojkvän. Bilden av Esco stod för allt hon förlorat i och med sjukdomens förlopp och för första gången erkände hon för sig själv att hon var rädd. Rädd för att dö och lämna allt som livet hade att erbjuda bakom sig. Återigen råkade hon kasta en blick i en spegel på väg mot sovrummet. Hennes spegelbild såg exakt likadan ut som i bilen, enda skillnaden var att ögonens självsäkra sken nu kryddades med rädsla. Dessutom rann tårarna längs hennes vita kinder.
I samma sekund som hon satte sig på den breda sängen i sovrummet kände hon det. Kroppen kändes helt urkramad, på ett sätt som den aldrig gjort förut. Visst hade hon varit trött och sliten, mediciners biverkningar var trots allt inte att man blev en liten solstråle. Det här var annorlunda, det här var onaturligt och skrämmande. I samma sekund som hon insåg vad som hände, insåg hon också hur hon ville sluta sina dagar. Svaret var så uppenbart och fanns precis framför henne. Hur kunde hon ha varit så blind att hon inte sett det förrän nu, när det nästan var försent?
Hjärtat kämpade på så hårt det bara kunde, när hon med beslutsamma steg gick mot hingstens box. Hon hann precis få tag i kanten på boxdörren, innan hon vacklade till. Varför gick det så snabbt nu? För bara en timme sedan mådde hon hur bra som helst. Eller, så bra man nu kan må med en sjukdom som härjar i kroppen och när man vet att man ska dö. Esco stack nyfiket ut huvudet och snusade henne i håret. Den varma luften och förnimmelsen av hans mule ovanför hennes huvud gav henne styrkan att fortsätta. Det, och en envis röst i hennes huvud som berättade för henne att så här skulle det inte sluta. Hennes hjärta klarade några timmar till. Ytterligare en tanke kom farande. Dessutom, ville hon att Marcus skulle hinna fram. Det kändes inte rätt att ta farväl av den här världen med bara Esco närvarande. Hon ville att Marcus skulle vara med, så mycket var hon skyldig honom.
När de kom ut, sken solen och det fanns inte ett moln på himlen. Den korta vilan hade gjort att hon återfått styrkan i kroppen och hon orkade vara sig själv. Esco följde henne som en skugga, det var en stärkande känsla att veta att han litade så fullkomligt på henne att han kunde gå fri bakom henne. Med ett lite leende, glad åt att hon lärt honom tricket, vände hon sig om och bad honom gå ner på knä. Det var en mäktig syn att se den stora, grå hingsten böja på frambenen och buga för sin älskade människa. Den vita manen föll framåt i vågor över hans muskulösa hals, men det var också det enda som rörde sig. Hingsten väntade, på något sätt visste han att hon var svag och det sista han ville var att skada henne. När hon väl satt på hans rygg, bad hon honom med ett lätt tryck i sidan att resa sig upp. Han gjorde det, och i nästa sekund var de på väg. På väg bort från allt. Den varma vinden smekte hennes ansikte och blåste bort håret ur ögonen. För första gången på länge kände hon sig fri. Fri från allt.
När Esco började galoppera snabbare, höll hon inte tillbaka honom utan lät honom springa. Hon försvann snart in i glömskans land och var bara medveten om hingstens muskler som rörde sig under henne då han tog ut stegen ytterligare. När han äntligen stannade, insåg hon att hon hållit andan och hon skyndade sig att be honom böja sig ner. Hennes livskraft rann ifrån henne allt snabbare, det var som om den här sista ridturen tagit bort de sista reserverna. När hon kommit av hingsten, sjönk hon ihop på marken bredvid Esco. Det svartnade för ögonen på henne och hon orkade inte ens lyfta armen för att ge hingsten en sista klapp. Sekunden innan hon slöt ögonen, hörde hon någon skrika, ett skräckslaget skrik, fyllt av sorg.
Med en kraftansträngning kom hon tillbaka till livet, i samma sekund som Marcus hann fram till henne och slängde sig ner på knä bredvid henne. Hans sorgsna blick sa allt, det här var på riktigt och han visste vad som skulle ske. Hon kände en mjuk mule försiktigt buffa henne på axeln och log ett litet, mjukt leende. De två som betydde mest av alla för henne var här hos henne. Det var här det skulle sluta, när känslan av hingsten som rörde sig under henne fortfarande fanns kvar och hon befann sig där hon älskade att vara. Marcus armar som beskyddande höll om henne, viskade att han älskade henne. Det sista hon uppfattade innan hon dog var kärleken som strömmade från de båda till henne.
Hon var gammal nu, det kändes i hela kroppen. Utseendemässigt och i antalet födelsedagar var hon inte alls gammal, bara runt 18. I själva verket var det inte alls länge sen hon blivit myndig. Men hennes kropp var gammal, på grund av den sjukdom som härjade i den. Idag, efter ännu ett besök hos ännu en doktor var hoppet mindre än någonsin. Om hon nu någonsin haft något hopp, det var länge sedan hon insett att doktorerna inget kunde göra. Hennes liv hade blivit till ett långsamt accepterande av hennes sjukdom. Hade det funnits minsta hopp, då hade hon kämpat. Nu hade hon kämpat på sitt sätt, kämpat sig till det liv hon ville ha så länge hon levde. Människor skulle kanske inte beundra henne för hennes kämparglöd och ovilja att ge vika för sjukdomen, men det spelade inte så stor roll. Det som spelade roll var att hon själv var nöjd med det hon uträttat. Så vitt alla visste var hon också nöjd och glad med allt hon gjort. Under det senaste året hade hon förverkligat alla saker hon velat göra innan det var för sent. Hon hade haft tur, orken hade räckt till och det mesta hade hunnits med. Till hennes föräldrars ilska, men till hennes egen belåtenhet, hade hon inte sökt in på något gymnasium när det varit dags för det. Redan då hade hon insett, även om ingen annan ville acceptera det, att hon inte skulle bli frisk. Vad var det då för mening med att ta upp en plats på en utbildning som hon sedan inte skulle behöva? I hennes ögon fanns det helt enkelt ingen som helst mening med det.
Hon kunde känna att det var på gång nu. Snart skulle hennes hjärta inte längre orka hålla igång hennes kropp. Snart skulle hon ligga nergrävd under jorden och bara en sten med text skulle berätta om hennes korta stund på jorden. Hon visste vad som skulle stå på den där stenen. Älskad, Saknad. För evigt i våra minnen. Det var hennes föräldrar som främst ville ha den inskriften, men också Marcus ville det. Marcus. Så fort hon tänkte hans namn fylldes ögonen med tårar, samtidigt som hon såg hans leende ansikte framför sig. Marcus, som hade de blåaste ögon hon någonsin sett. Hur skulle Marcus klara sig när hon var borta? Det gick inte att föreställa sig Marcus ensam, och efter hans ihärdiga prat, ensam utan henne. Det var nog det som plågade henne mest, känslan av att bara lämna Marcus i sticket och låta honom klara sig helt själv. De var bara 18, men hade varit ett par i flera år. Redan från början var det klart, ingen av dem mådde riktigt bra utan den andre. Och nu, nu skulle hon lämna honom, utan att ens ha ett val. Utan att överhuvudtaget ha något att säga till om. Marcus hade alltid försökt trösta henne med att inget förhållande är felfritt, om man som de funkar perfekt ihop så måste något till för att skapa olycka. I deras fall, ja då blev de av döden skilda åt efter alltför kort tid.
När hon började gå längs med gatan för att komma till bilen hennes far köpt åt henne på artonårsdagen for tankarna iväg igen. Inte till Marcus den här gången, inte heller till något av de andra ämnena som brukade ta av hennes energi. Nej, den här gången for tankarna till den varelse som betydde mest för henne i hela världen. Det här var en tanke hon aldrig vågat tänka förut, hennes enda frist från sjukdomen. Hon ville inte tänka på det nu heller, det gjorde alltför ont. Men vad kan man mot tankar göra när de tränger sig på hela tiden? Det var bara att ge upp och låta tankarna komma. Tankarna på hennes bästa vän. Den enda som absolut inte skulle förstå varför hon försvann, och den enda som hon med hundra procents säkerhet visste inte skulle klara av det. Grå som stål, med spelande muskler under huden och ögon som alltid var klara och nyfikna på omvärlden, var Esco allt hon någonsin drömt om. Han var allt hon någonsin drömt om och lite till. Esco var den som hjälpt henne mest under alla år hon varit sjuk. Han lyssnade, med spetsade öron och nyfiken blick. Visserligen kunde han inte svara, men ibland är känslan av att någon lyssnar tillräcklig. Oftast är det bara det som behövs, en lyssnande själ som med sin närvaro visar att det du har att säga är viktigt. Esco var den som förde ljus tillbaka till hennes liv när hon just fått veta att hon var sjuk, han var den som gjorde hennes liv värt att leva. Han hade alltid funnits där, till och med innan Marcus kom in i bilden. Det var skillnad på Marcus och Esco. Marcus var duktig på att lyssna, men han skulle alltid försöka ge svar på frågor och säga något till tröst. Esco kunde inte det, han kunde bara lyssna och med sin värme bry sig. Hos Esco hade hon alltid rätt, oavsett vad hon sa och kunde tänka igenom saker högt utan att någon annan la sig i.
När hon satte sig i bilen och startade den råkade hon kasta en snabb blick i spegeln. Det var något hon brukade undvika annars, för på grund av sin dåliga hälsa såg hon inte alltför bra ut. Hennes ansikte hade något av den där ihåligheten som man får av långvarig sjukdom och hon hade svarta ringar under ögonen. Håret som hon alltid älskat, var nu nästan helt borta. Det klassiska syndromet på att man var sjuk och fick behandling. Hon hatade det, det var ytterligare ett bevis på att hon var sjuk. Marcus fortsatte att upprepa hur vacker hon var, men det var länge sen hon trodde honom. Hon kunde inte blunda för sanningen, hon hade förändrats en hel del det senaste året. Bilen startade och hon körde långsamt hemåt. Idag var en av de få dagar hon var helt ensam, annars hade hon alltid någon runt sig. Alla var de oroliga att hon skulle kollapsa helt plötsligt, att kroppen skulle sluta fungera fullständigt. Men hon visste, när det var dags, då skulle hon känna det. Det kunde ingen annan förstå, men hon kände sin kropp och framförallt visste hon hur den reagerade på sjukdomen. Det var en av de få fördelarna med en sjukdom som fanns där i flera år. Man lärde känna den, lärde sig att respektera den, men framför allt lärde man sig att avsky varje minut som sjukdomen gjorde en svagare och svagare.
Det första som mötte henne i hallen när hon kom hem var ett gigantiskt foto på Esco. Den stora, grå hingsten forsade fram i full galopp rakt emot fotografen, med öronen spetsade och ögonen lysande av glädje. Synen av hennes hingst så lycklig, och minnet av den dagen fick murarna att brista och hon brast i gråt. Med ens kändes allt så orättvist. Varför skulle just hon drabbas? Hon som precis skulle starta det riktiga livet som vuxen tillsammans med sin underbara pojkvän. Bilden av Esco stod för allt hon förlorat i och med sjukdomens förlopp och för första gången erkände hon för sig själv att hon var rädd. Rädd för att dö och lämna allt som livet hade att erbjuda bakom sig. Återigen råkade hon kasta en blick i en spegel på väg mot sovrummet. Hennes spegelbild såg exakt likadan ut som i bilen, enda skillnaden var att ögonens självsäkra sken nu kryddades med rädsla. Dessutom rann tårarna längs hennes vita kinder.
I samma sekund som hon satte sig på den breda sängen i sovrummet kände hon det. Kroppen kändes helt urkramad, på ett sätt som den aldrig gjort förut. Visst hade hon varit trött och sliten, mediciners biverkningar var trots allt inte att man blev en liten solstråle. Det här var annorlunda, det här var onaturligt och skrämmande. I samma sekund som hon insåg vad som hände, insåg hon också hur hon ville sluta sina dagar. Svaret var så uppenbart och fanns precis framför henne. Hur kunde hon ha varit så blind att hon inte sett det förrän nu, när det nästan var försent?
Hjärtat kämpade på så hårt det bara kunde, när hon med beslutsamma steg gick mot hingstens box. Hon hann precis få tag i kanten på boxdörren, innan hon vacklade till. Varför gick det så snabbt nu? För bara en timme sedan mådde hon hur bra som helst. Eller, så bra man nu kan må med en sjukdom som härjar i kroppen och när man vet att man ska dö. Esco stack nyfiket ut huvudet och snusade henne i håret. Den varma luften och förnimmelsen av hans mule ovanför hennes huvud gav henne styrkan att fortsätta. Det, och en envis röst i hennes huvud som berättade för henne att så här skulle det inte sluta. Hennes hjärta klarade några timmar till. Ytterligare en tanke kom farande. Dessutom, ville hon att Marcus skulle hinna fram. Det kändes inte rätt att ta farväl av den här världen med bara Esco närvarande. Hon ville att Marcus skulle vara med, så mycket var hon skyldig honom.
När de kom ut, sken solen och det fanns inte ett moln på himlen. Den korta vilan hade gjort att hon återfått styrkan i kroppen och hon orkade vara sig själv. Esco följde henne som en skugga, det var en stärkande känsla att veta att han litade så fullkomligt på henne att han kunde gå fri bakom henne. Med ett lite leende, glad åt att hon lärt honom tricket, vände hon sig om och bad honom gå ner på knä. Det var en mäktig syn att se den stora, grå hingsten böja på frambenen och buga för sin älskade människa. Den vita manen föll framåt i vågor över hans muskulösa hals, men det var också det enda som rörde sig. Hingsten väntade, på något sätt visste han att hon var svag och det sista han ville var att skada henne. När hon väl satt på hans rygg, bad hon honom med ett lätt tryck i sidan att resa sig upp. Han gjorde det, och i nästa sekund var de på väg. På väg bort från allt. Den varma vinden smekte hennes ansikte och blåste bort håret ur ögonen. För första gången på länge kände hon sig fri. Fri från allt.
När Esco började galoppera snabbare, höll hon inte tillbaka honom utan lät honom springa. Hon försvann snart in i glömskans land och var bara medveten om hingstens muskler som rörde sig under henne då han tog ut stegen ytterligare. När han äntligen stannade, insåg hon att hon hållit andan och hon skyndade sig att be honom böja sig ner. Hennes livskraft rann ifrån henne allt snabbare, det var som om den här sista ridturen tagit bort de sista reserverna. När hon kommit av hingsten, sjönk hon ihop på marken bredvid Esco. Det svartnade för ögonen på henne och hon orkade inte ens lyfta armen för att ge hingsten en sista klapp. Sekunden innan hon slöt ögonen, hörde hon någon skrika, ett skräckslaget skrik, fyllt av sorg.
Med en kraftansträngning kom hon tillbaka till livet, i samma sekund som Marcus hann fram till henne och slängde sig ner på knä bredvid henne. Hans sorgsna blick sa allt, det här var på riktigt och han visste vad som skulle ske. Hon kände en mjuk mule försiktigt buffa henne på axeln och log ett litet, mjukt leende. De två som betydde mest av alla för henne var här hos henne. Det var här det skulle sluta, när känslan av hingsten som rörde sig under henne fortfarande fanns kvar och hon befann sig där hon älskade att vara. Marcus armar som beskyddande höll om henne, viskade att han älskade henne. Det sista hon uppfattade innan hon dog var kärleken som strömmade från de båda till henne.
Kommentarer
Trackback
