CanonCula - Och så här blev det

Jag ångrar det med hela mitt hjärta.
Ångrar alla ord jag inte sa, alla saker jag inte gjorde.
Och nu är det försent, för alltid försent.
Orden jag inte hann säga, rinner ur mig som vatten nu när du inte kan höra
Nu när du inte kan förlåta, försöka förstå.
Och ändå står jag här och säger dem

Det är tack vare en underbar person som jag skriver så pass mycket som jag gör. Utan alla hennes fina kommentarer, skulle jag nog inte tro på att det är bra. Att få någon att börja gråta av något man skriver, det är stort.  Det är svårt att beskriva känslan, men man blir så oerhört stolt och glad för att någon blir så fångad av det man skriver. Det är nog något av det bästa beröm jag kan få. För då vet jag att jag har lyckats med att beröra i alla fall en människa.

Det som står ovan, skrev jag ihop för en liten stund sedan. Fritt att tolka för alla, min egen tolkning håller jag för mig själv.

Today är det den 14 februari. Det är dagen då förälskade tonåringar köper gosedjur, choklad och rosor till sin pojk/flickvän. Det är alla hjärtans dag. 

Enligt mej, en av de mest överskattade dagarna som finns. Visst, fint att folk får fira att de är kära och allt det där, men måste man ha en speciell dag för det? En dag som bara går ut på att alla handlare ska tjäna pengar på att folk ska visa sin kärlek till varandra. Huh, det är en överskattad dag. Ta bara i skolan igår, vartenda skåp, och jag menar vartenda skåp, som hade lås, hade fått en rosa, hjärtformad lapp där det stod något vänligt på. Orka lägga ut tid och pengar på något sånt.  Men visst, låt alla förälskade par fira, men snälla, slopa alla överdrivna saker.